-Började inse att jag måste börja om från början igen; vissa dagar, öppna och vita och andäktiga, insåg jag med hisnande klarhet att jag måste börja om från början med allt, inte bara med vissa sidor, vissa detaljer. Det gamla var avdött, försvunnet, ogiltigt. Nuet var lysande intensivt, framtiden var en ynnest, ett äventyr. Så svårt det är att hålla dessa öppningar kvar, lika svårt som att hålla ett rus konstant, förr eller senare domnar nerverna och med förtvivlan ser man hur molnen drar in över den klara bilden, fördunklar den. Det är otillfredsställelsen: att inte få leva i den förklarande visionen, i uppenbarelsen, i den där sjungande kraften. Jag söker den alltid. Sprit, Gud, kvinnan, konsten. Vandingen. Jag vill dit och den här plattan är ett vykort från resan.

Ulf Lundell 1999
(från kommentarerna i omslagshäftet till Evangeline)

PS Många av extraspåren är redan utgivna antingen i CD-boxen eller på albumet Preskriberade romanser.
Något som fått Uffes fans att kräva en speciell utgåva så att de slipper köpa ytterligare album bara för att få något enstaka spår.

Debutalbumet innehåller slitstarka låtar som Stockholm City, Då kommer jag och värmer dej, Sextisju sextisju, Jag går på promenaden och Bente.
Men det är mer trubadur- än rockkänsla över albumet. Studiomusikerna kompar försiktigt och den tjugoesexårige Uffe försöker sjunga så vackert och rent han kan.
De två extraspåren är demoinspelningar som ger en bild av vad skivbolagen fick höra och som alla utom Harvest/EMI inte tyckte tillräckligt om.

Kjell Andersson har ännu inte satt sig i producentstolen - han började som designer av omslagen bara - så fortfarande låter det mesta alltför tveksamt.
Och går en stund på jorden har Uffe ofta återkommit till. Titellåten är också hygglig Stones-rock. Men resten är radioskval - förutom texterna förstås.   
De fyra demospåren är på sätt och vis bättre eftersom Uffe själv till sin akustiska gitarr.

Studiomusikerna är utbytta mot ett riktigt band. 
Nature - som även Pugh Rogefeldt använt sig av och som innehöll både Mats Ronander och Lasse Wellander - sätter en tydlig rockstämpel på Stockholm City, Sextisju sextisju och några rockcovers (Mats sjunger Route 66 och My Generation).
Själv blev jag erbjuden av Uffe att göra "spökljud" på min synt i My Generation. Men som journalist i solglasögon som spelade under pseudonym i Dom Smutsiga Hundarna kunde jag förstås inte tacka ja!
Extraspåren är varken bättre eller sämre än resten.

Snön faller och vi med den - med sång av ABBA-Agneta - är en av låtarna från den växande Lundell-familjens reträttplats i de svenska fjällen.
Kjell Andersson tar tagit kommandot och lyckas ratta fram en närvarokänsla i både visorna och Stones-rocken. 
Lugnet efter stormen med debutromanen Jack!
Ett av extraspåren är den då förbjudna översättningen av The Little Vagabond av William Blake.

(Oh la la) jag vill ha dej-albumet skulle man kunna säga. En bra återutgåva kan man också säga, eftersom det i dag rätt åldrade albumet fräschats upp med hela sju extraspår.
Rom i regnet är fortfarande en klassiker. Men På fri fot är rätt sliten vid det här laget. Speciellt som ljudet på albumet andas alltför mycket 70-tal i dag.
Bland extraspåren finns den efterlängtade Barn, som tidigare bara funnits på en B-sida och i boxen Livslinjen, 1975-1991.

Inspelad på en gård i England. Mycket akustiskt igen - allra bäst är Stackars Jack - men också början till den typiska Lundell-rock som skulle blomma ut för fullt på Kär och galen.

Ulf Lundell fyllde 50 år 1999 så det passade bra att han började ge ut sina originalalbum på nytt med egna tillbakablickande kommentarer.
Ulf Lundells kommersiella genombrott var ett album med musik för många olika smaker.
Här fanns Springsteen-rock som i När jag kysser havet. Lycklig lycklig och titellåten och ännu tyngre rock'n'roll i Aldrig nånsin din clown.
Men det nedtonade musikaliska uttrycket i Öppna landskap fanns också i skillingtrycksliknande Herrarna och i den känslomässigt ännu mer laddade Laglös.
De rebelliska texterna är det genomgående temat. En attityd till livet och tillvaron Ulf Lundell som arbetarson har som hamnade i konflikt med den framgång som följde.
Bonusspår på denna exemplariska återutgåva är Hårt regn - en svulstig tolkning av Bob Dylans A Hard Rain's A-Gonna Fall - och en intressant demo på Öppna landskap som Ulf sjunger rakt upp och ner till sin egen akustiska gitarr.

Fotnot: Varför finns inte Öppna landskap i den svenska sångboken? För att melodin är stulen från Hör hur västanvinden susar, påstås det. 
-Min smak för akademiker är så gott som ingen, skriver Uffe i omslagshäftet.

ULF LUNDELL
Sweethearts + 7 extraspår
(Parlophone/Rockhead) © 2000 (1984) 
1 tim 8 min 6(7)

Uffes coverplatta - med låtar av Neil Young, Bob Dylan, Van Morrison m fl - och det första med Janne Bark på gitarr.
Lycklig är Keith Richards Happy. Ett av flera bra extraspår.

ULF LUNDELL
12 sånger + 6 extraspår
(EMI/Rockhead) © 2000 (1984) 
1 tim 13 min 5(1)

Uffe ensam på Österlen som det började med en akutstisk gitarr och ett munspel.
Inget Nebraska precis. Men bra för att vara inspelat på bara fyra dagar!
Av de sex extraspåren är de bästa tre redan utgivna i CD-boxen Livslinjen.

ULF LUNDELL
Den vassa eggen + 7 extraspår
(Rockhead/EMI) © 1998 (1985) 
2 tim 14 min 7(8)

Nu tretton år senare är återhörandet inte så kärt som kan kunde vänta sig. Den vassa eggen är Ulf Lundells musikaliskt och produktionsmässigt mest genomarbetade (dubbel-)album. Men också nu efteråt ett alltför tidtypiskt åttiotalistiskt sådant med slamrigt ekofyllda trummor och syntar- och sequencerexperiment överallt.
Flera av extraspåren känns också igen från Livslinjen-boxen. Varför Den vassa eggen inte längre känns som ett lika angeläget album nu som när Uffe precis brutit upp från sitt äktenskap.
Janne Bark spelade gitarr, Peller Sirén också gitarr, Hasse Olsson orgel och syntar, Niklas Strömstedt piano, Backa Hans Eriksson bas och Tim Werner trummor. Bland gästerna märks Marie Fredriksson, Tove Naess, Sebastian Öberg och Lasse Lindbom.
Fullt av proffs överallt och njutbart på sätt och vis.
Fast flera låtar känns som repriser på vad Uffe gjort tidigare. Som kejsare i nya kläder.
Starkast är när han släpper fram ensamheten i titellåten och i Främmande Stad..
Rialto är en passande avslutning liksom på en konsert ibland.

ULF LUNDELL
Det goda livet + 5 extraspår
(EMI/Rockhead) © 2000 (1987) 
1 tim 16 min 6(4)

Danielas hus är nog Uffes eget vid denna tid. Ingen kommer ingen går, katterna sover och klockorna står. 
Lundell-rocken börjar bli sliten.
Skyll på stjärnorna med Marie Fredriksson i kören är en av hans vackraste ballader. Extraspåret Meteoriter är enligt skalden själv  "ett trassel som förebådade fallet" 

ULF LUNDELL
Evangeline+ 7 extraspår
(EMI/Rockhead) © 2000 (1988) 
1 tim 13 min 8(6)

Ulf Lundells mästerverk om sammanbrottet och början på den långa vägen tillbaka mot ett nyktert liv. Glädje och vemod med en känsla som Uffe tidigare bara undantagsvis förmedlat i sin musik. Dagen efter-musik när man plötsligt inser att det inte är dagen efter utan dagen före som är problemet.
Ingen häftig rock'n'roll, det ska villigt erkännas. Men en nödvändig vändpunkt för att kunna åstadkomma den starka rock som skulle komma så småningom.
Eller finns det fortfarande någon där ute som tror att det är fulla artister som uträttar storverk?

ULF LUNDELL
Utanför murarna + 15 extraspår
(EMI/Rockhead) © 2000 (1989) 
2 tim 26 min 9(6)

Fyrtio år fyllda och en ny kvinna. Ett nytt album utan Janne Bark, med ambitiösa arrangemang och ett delvis nytt sound tack vare Dagge Lundquist vid sidan av Kjell Andersson.
Musikaliskt är det dock mestadels en fortsättning på "Folkhems- Uffe" med låtar som Vänner igen och Kärleken förde oss samman som förför kvinnor i precis alla åldrar. 
Men också med en udda Smokrings-låt som Bartender, som jag tyvärr aldrig hört Uffe framföra live.
I denna återutgåva har en enkel-CD plötsligt blivit en dubbel. 
Mycket blev över som också är bra. Sex av extraspåren finns dock redan på boxen Livslinjen.

Fotnot: Många klagar på att det inte längre tycks vara någon skillnad på Ulf Lundells skapande och hans privatliv.
Ibland kan han förstås bjuda på för mycket. Som alla extraspår på återutgivningarna ovan som givetvis är sämre än de som först kom ut.
Men det är det som är rock'n'roll! Att ge av sig själv utan de teaterkonster som annars är så hyllade hos både skådespelare och presidenter.
Om vi blir båsta blir vi väl blåsta själva till slut.
Tack Uffe för att du tar dig själv på allvar!