-Nästan gudomligt, skrev Expressens Anders Nunstedt efter första Globen-konserten. -I hesaste laget, tyckte Aftonbladets Håkan Steen.
Den som bara följt kvällspressens reaktioner måste ha undrat över hur bra eller dåliga U2 är nu på den nya Elevation Tour 2001 i Europa.
U2 är fortfarande att av världens bästa liveband. Så är det bara. Att sedan gruppen själv gjort bättre konserter är en helt annan sak. 
När 15.000 ställer sig upp som en man, dansar, klappar i händerna och skriker ser det ut som det i bästa fall gör i slutet av bra rockkonserter. Då stoppar man undan anteckningsblocket och bara njuter utan att grubbla över om det kunde varit bättre.
Efter den sega uppvärmningen av Stereophonics går vågen genom Globen och jublet stiger till orkannivå när Bono, The Edge, Adam Clayton och Larry Mullen Jr drar i gång Elevation utan att släcka ljuset.
Ett hav av mer eller mindre brunbrända bara armar sträcks upp i luften. Folk ställer sig upp för att dansa sig igenom hela konserten.
Beautiful Day och New Year's Day - med The Edge vid flygeln under vissa partier - och Sunday Bloody Sunday är höjdare i början av kvällen.
T o m en halvbra ny låt som New York svänger. Stuck In A Moment You Can't Get Out Of är en annan ny pärla med en allsångsvänlig refräng och en text som också passar till kritiker som tyckte det var bättre förr.
Bono vandrar ut på den hjärtformade rampen och stagedivar flera gånger under kvällen. Bandet känns nära och publikkontakten är total. Under unplugged-versionen av Desire står de alla fyra längst ut på spetsen.
Att säga att U2 tonat ner det visuella är en lögn. Ljussättningen är magnifik, varje bandmedlem har en egen svartvit(!) videoskärm ovanför scen och ibland använder de t o m filmsekvenser som i anti-vapenpropagandan före Bullet The Red Sky.
Den sistnämna beskrivs i en av de ovan nämnda kvällstidningarna som "seg". Men det är naturligtvis tvärtom. Greenpeace och Amnesty International har bjudits in för att sprida sin propaganda i Globen och nu skrämmer U2 upp oss musikaliskt.
Bono springer runt och lyser en stråkastare över olika läktarsektioner medan The Edge gestaltar våldets vansinne med hjälp av sin gitarr.
Efter detta ångestbad exploderar Globen i Where The Streets Have No Name. One kommer överraskande i slutet liksom en stillsam The Ground Beneath Her Feet med Rushdie-texten. Walk On från nya albumet blir den gospelliknande avslutningen med Hallelujah-rop från Bono.
Joey Ramone i Ramones blev också hyllad under kvällen eftersom han ju dog till gruppens In A Little While som han älskade.
-Den handlar egentligen om en bakfylla. Men nu har vi gjort om den till en gospel, sade Bono.
En andlig kväll från ett litet stort irländskt band. 
Det är också ett sätt att beskriva denna magiska kväll.
Påstår någon något annat, så tro dem inte.
Media är inte att lita på. Inte ens när det gäller rockkonserter.