U2
Ullevi, Göteborg
Lördag 1 augusti 1997 8(8)

Hur bygger man en världsturné i megaformat kring ett album om människans längtan efter något djupare att tro på än vad som ryms i en shoppingvagn?
U2 har försökt men misslyckats. Så nu har gruppen stuvat om sin Pop Mart-show så att den även fungerar en lördagskväll.
Toppen!
Allt smågnäll över gruppens Las Vegas-tripp känns med ens obegripligt. U2 handlar fortfarande om rock'n'roll och ingenting annat.U2 har inte alls sålt sin själ. Eller som Bono uttryckte det under kvällen:
-Vår plan är att äta monstret innan det äter oss!
Kanske var det den långa väntan på mörkrets inbrott som tvingade U2 att komprimera sin show. Sommarnätterna är ju ljusare uppe hos oss än längre ner i Europa. Att göra om missen David Bowie gjorde på Eriksberg när Stena-båtarna stal ljusshowen vill ju ingen göra!
Vi slapp de långsammaste låtarna från Pop, låtordningen stuvades om, och som grädden på moset fick vi fick ett nytt betydligt taktfastare och mer gitarrdominerat arrangemang på Please. En Bono-favorit U2 nyligen spelat in på nytt med tanke på nästa singel.
Den jättelika videoskärmen bakom scenen tillför faktiskt mer än vad den distraherar. Eftersom både Bono och The Edge gärna vandrar fram och tillbaka på rampen ut i publiken, och vi under kvällen dessutom ofta får se jättebilder på gruppmedlemmarna, blir det trots allt mer live- än videokänsla av hela spektaklet.
Känslorna och de fyra bandmedlemmarnas intima samspel är fortfarande kärnan i vad U2 vill ge sin publik. Trots att den på Ullevi var i storleksordningen 50.000 U2-fans.
Efter en bara bitvis inspirerande uppvärmning av Audioweb - vad hände egentligen med Manic Street Preachers? - är det Howie B som piskar upp stämningen inför U2:s entré. Ett logiskt val eftersom han är så inblandad i nya albumet Pop som mixare och dansmusikexpert.
-Lookin' for to save my save my soul, lookin' in the places where no flowers grow, lookin' for to fill that GOD shaped hole, sjunger Bono efter att bandet kommit upp på scen efter en noga bevakad vandring genom publiken.
Vi har fått vänta en extra stund. För nu strax före tio är det tillräckligt mörkt för att alla ljuseffekter ska komma till sin rätt.
Gamla favoriten I Will Follow kommer redan som andra låt. Det märks att gruppen är på hugget och publiken likaså. Det blir handklappningar och jubel direkt.
Even Better Than The Real Thing bärs upp av ett fint gitarrsolo från The Edge. Last Night On Earth låter också ovanligt vital tidigt i showen - trots den allt annat än upplyftande titeln.
Vi slipper Do You Feel Loved Do You Feel Loved och därför lämnar U2 plats för New Year's Day som en tidig höjdpunkt. I Pride (In The Name Of Love) och I Still Haven't Found What I'm Looking For är det publikens suveräna sång som får Bono att sjunga ut sin kärlek tillbaka:
-When all I want is you!
Jubel igen förstås.
Gone är gone ur showen också liksom If God Will Send His Angels. Plötsligt står Bono och The Edge alldeles ensamma långt ute på rampen för en unplugged-version av Staring At The Sun. En lysande låt som inte behöver mer komp än deras två akustiska gitarrer.
The Edge blir kvar och drar i gång en karaoke-version av Monkees gamla hit Daydream Believer. Texten rullas fram på videoskärmen. Men vad hjälper det? Av publikens reaktion att döma har ingen hört John Stewarts låt tidigare!
Miami blir räddningen efter denna enda riktiga svacka i showen. -Miami, my mammy, Miami, sjunger Bono, och U2 är inne på technorytmer igen. Bono rör sig ungefär som busarna i A Clockwork's Orange och förstärker denna likhet med en kubb.
Bullet The Blue Sky följer, men saknar den tyngd vi annars förknippar med låten. Bono har en militärkeps på sig. Men musiken låter inte farligare för det.
Men sedan exploderar hela Ullevi i Where The Streets Have No Name. Oj, vilket tryck! En stämning som håller i sig trots en liten paus med dansande tjejer på skärmen medan U2 gömmer sig i "citronen".
Den öppnas och ut stiger Bono, The Edge, Larry Mullen och Adam Clayton och går en och en nedför en silverfärgad trappa som om de var utomjordiska presidenter som precis anlänt i sin farkost från yttre rymden. Las Vegas, javisst! Men när de drar i gång en underbart rockig och avskalad Discotheque är det rock'n'roll och inget annat i luften trots alla blinkande lampor och annat glitter.
With Or Without You plockar fram den varma känsla U2 alltid velat avsluta sina konserter i. Hold Me Thrill Me från Batman-filmen blir en godkänd parentes innan avslutande Mysterious Ways och One med ett stort rött hjärta på skärmen.
Bono tackar publiken för att det alltid känns så bra att spela i Göteborg. Då är det midnatt och mer får det inte bli.
Ingen kan ha lämnat Ullevi missnöjd i går. Det är så här den nya tekniken ska användas. U2 är fortfarande ett sammansvetsat litet musikaliskt kollektiv, som har tillräcklig kraft för att dra fördel av det monster till scenbygge de släpar runt på.
Rock'n'roll!