En grupp som går sin egen väg på gott och ont

The Soundtrack Of Our Lives
Stora scenen, Liseberg, Göteborg
Fredag 23 maj 1997

Mitt uppe i en lansering i England landar The Soundtrack Of Our Lives i Sverige för att göra utomhusspelningar på Gröna Lund i Stockholm och på Liseberg i Göteborg. Två sammanhang som inte passar Göteborgs rockstolthet alls.
Att det inte tände till riktigt förrän mot slutet på Liseberg kan inte bara skyllas på att det fortfarande var solen som var starkast i ljusshowen.
Gruppen går sin egen väg på gott och ont. De musikaliska förebilderna hämtas från slutet av 60-talet . I mångt och mycket låter gruppen nämligen som en blandning av Doors - kolla Grand Canaria t ex - och Rolling Stones från den tiden. En musikalisk epok då musiken var mer betydligt mer inåtvänd än vad den är i dag.
Ebbot Lundberg hoppar runt i en brun särk och ser ut som om en munk ur Candlemass. Ett tag är han t o m så publikfriande att han hoppar ner från scen. Ändå står jag där och väntar på att Sveriges bästa rockband ska börja låta som just Sveriges bästa rockband.
Tyvärr räcker det inte med att skylla på att solen ännu inte gått ner. Det är gruppens egensinnighet som är både den största styrkan och den största svagheten.
Första gången jag hörde gruppens album trodde jag att det var något fel på ljudmixen. Trummorna hördes ju knappt!
Efter ett tag började jag fatta poängen. Ebbots röst var desto mer frammixad. Medan resten av bandet flöt ihop i bakgrunden för att ge rätt atmosfär till de sökande texterna.
På scen blir denna mix helt beroende på dagsformen när det gäller humöret i bandet. Finns det starka känslor fungerar det. Finns det ganska starka känslor som på Liseberg fungerar det bara hyfsat.
-Denna är tillägnad Rick Parfitt, sade Ebbot före Confrontation Camp. En hyllning till den nyligen hjärtopererade Status Quo-hjälten. Men en låt som bara blev en antydning av ett musikaliskt släktskap med den engelska gruppen.
Lite mer volym på trummorna och lite rakare rytmer hade fixat det hela. Publiken hade hamnat i dubbel extas och The Soundtrack Of Our Lives hade fått en annan rubrik i Aftonbladet än "Tandlöst".
Ett gott råd är därför att göra om låtarna lite för scenbruk. Den nyskrivna de testade mot slutet tålde tyvärr inte heller dagens ljus. De små nyanserna som gör skivan till en höjdare går inte att återskapa på scen. Det är inget fel att "förfalla" till lite enklare musikaliska knep.
Ett ställe som Liseberg kräver i alla fall ett något annorlunda soundtrack.