 -So tired of waiting for you... |
THE KINKS
Kinks (Essential) © 1998 6(8) Kinda Kinks (Essential) © 1998 7(7) The Kink Kontroversy (Essential) © 1998 6(5) Face To Face (Essential) © 1998 7(6) Something Else By The Kinks (Essential) © 1998 8(6) The Kinks Are The Village Green Preservation Society (Essential) © 1998 9(6) Live At Kelvin Hall (Essential) © 1998 4(5) Arthur Or The Decline And Fall Of The British Empire (Essential) © 1998 10(7) Percy (Essential) © 1998 2(4) Part One: Lola Vs Powerman And The Moneygoround (Essential) © 1998 5(5) Muswell Hillbillies (Konk/BMG) © 1998 10(8) Everybody's In Showbiz (Konk/BMG) © 1998 6(6) Preservation Act 1 (Konk/BMG) © 1998 8(7) Preservation Act 2 (Konk/BMG) © 1998 9(8) För tio år sedan gav det amerikanska skivbolaget Rhino ut Kinks tidiga amerikanska album med extraspår och intressanta fakta. Det har dröjt till 1998 innan det blivit ordning på Kinks i Europa. Först fem album på våren och sedan fem album i början av sommaren och därefter ytterligare några. Med intressanta fakta, bilder och kommentarer av Ray Davies själv. Kinks betydelse har ju bara vuxit med åren. Så den som vill tränga djupare in i denna mest engelska av alla engelska grupper - därav God Save The Kinks! (inte bara The Queen!) - har mycket att upptäcka. På 60-talet var det fortfarande singlarna som gällde när det gäller hitlåtar. Därför var det då rätt vanligt att albumen var något helt annat. Ju bättre att man nu lagt till kända a- och b-sidor för fullständighetens skull. Kinda Kinks t ex har hela elva(!) extra spår. Av vilka stora hits som See My Friends och A Well Respected Man är två. Ray Davies är en av pop- och rockhistoriens allra största låtskrivare. Han kan göra en text om vad som helst. Små vardagliga saker som eftermiddagsté eller större saker som sociala orättvisor. Eller varför inte en tunnelbanesation där människorna flockas kring trappnedgången som "flugor kring en sockerbit". Arthur var första rockoperan och inte Tommy med The Who. Den är mycket bättre dessutom. Men i stället för att skildra en döv, blind och stum kille beskriver den dövheten, blindheten och stumheten hos en helt vanlig brittisk familj. Nothing To Say! Village Green Preservation Society är Kinks "gröna vågen"-album och det mest nostalgiska. Face To Face och Something Else var början till att inte bara skriva kommersiella hitlåtar. Nya skivbolaget RCA ville säkert haft fler. Men debuten på det nya amerikanska skivbolaget - albumen är utgivna på Konk-etiketten nu med några enstaka bonusspår på varje (magert!) - Muswell Hillbillies är ett av Kinks mästerverk. Medan andra rockgrupper drabbades av nya vågen-romantiken i början av 70-talet - The Band och Bob Dylan hade ju flyuttat ut på landet allra först - hyllade Ray Davies i Kinks sin arbetarklassbakgrund i Musweell Hillbillies. Det märkvärdiga är att Kinks i sin hyllning till barndomskvarteren redan tagit steget över Atlanten rent musikaliskt. Det som kändes äkta och fokuserat spårade dock genast ur i klassisk strulig Kinks-stil på uppföljaren Everybody's In Showbiz. En dubbelvinyl och två extraspår på en enkel CD ger visserligen valuta för pengarna. Men varken studiodelen eller konsertdelen hör till det bättre Kinks gjort. Det är bara Alcohol som blir riktigt livad live. För den passar med de blåsare Kinks hade med sig på sina turnéer vid den här tiden. Två pärlor finns dock på studiodelen. Två smådeppiga låtar: Sitting In My Hotel och Everybody's A Star med den suveräna beskrivningen om alla kämpande egentligen rätt ensamma stjärnor som fått sina namn inskrivna på Hollywood Boulevard. Preservation Act 1 och 2 är Kinks mest ambitiösa temaalbum. Tråkigt nog kommer de var för sig som i vinylversionerna. Då var Rhinos idé om att ge ut dem tillsammans på en dubbel-CD betydligt smartare. Historien om Flash och Black handlar om makt och fascism. En berättelse i Orwellsk anda som i scenversionen var verklig musikal. Intressant är det tidigare outgivna livespåret Slum Kids, eftersom den liten alerig kom med i studioversionen. -De har aldrig haft en chans för de föddes på fel sida av stan, sjunger Ray, som i sina kommentarer pekar på att han blivit mer och mer politisk med åren. Det är dessa tillbakblickar som gör dessa återutgivningarna extra attraktiva. För den som letar efter juveler bland bonusspåren blir snabbt besviken. |