Vad konstig rösten lät när han började sjunga Keops Pyramid! Förklaringen var enkel. Det var inte Thåström utan kompositören Mikael Wiehe som kom vandrande in på scenen.
En liten extra knorr denna första kväll på höstens turné. Som man inte kan annat än kalla en riktigt lyckad turnépremiär!
Jämfört med förra spelningen i Göteborg i somras lät det flera klasser bättre denna första kväll. Mest tack vare att kompbandet - Chips Kiesbye (giarr), Heikki Kiviaho (bas) och Jörgen Wall (trummor) - låter både tightare och friare nu.
-Tack, tack! Varsågod! sade den alltid så fåordige Thåström efter ett par låtar och före Från himlen sänt.
En vacker död stad, inledande Städer när jag blöder  och avslutande Psalm#99 var andra låtar från senaste albumet som lät riktigt bra.
Men allra bäst var Imperiet-låtar som CC Cowboys, Alltid rött alltid rätt och Surabay Johny.
800 grader var ena knocken. Liksom Staten och kapitalet som Thåström lyckas lägga samma rock'n'roll-känsla i varje gång.
-Alla vill till himlen, sjunger han och publiken vill uppenbarligen dit också.
Med ens står det klart vari hans storhet består. Han är som han sjunger "en vanlig enkel man" som fortfarande har kvar både vrede och sorg i sin röst. Det är därför han är normal och vi andra känslomässigt handikappade.Han sjunger nämligen med både förtvivlan och vrede. Allra mest därför att han i gammal god ibland bortglömd tradition tar de svagas och inte de starkas parti.
Miss Huddinge centrum var också en gammal favorit som stod ut under den dryga timmen långa konserten.
Det enda som förmörkar himlen är att det nya materialet på senaste albumet inte alls håller samma klass som de gamla favoriterna.
Hade han slängt in ytterligare några Imperiet- eller Ebba Grön-nummer hade vi tagits ända upp till himlen i stället för som nu få klättra ner några steg då och då.

THÅSTRÖM
Kalas '99, Röda Sten, Göteborg
23 juli 1999

När årets Kalas-turné nådde Göteborg så regnade det. Inte bara en liten skur. Utan ett ordentligt regn hela kvällen.
Tråkigt för både arrangörer och publik. För den mysiga festplatsen Röda Sten vid Älvsborgsbron var så full av folk den kunde bli. Som tilltalats av den underliga mixen av snällpop typ Jakob Hellman och Weeping Willows, och tyngre rock typ Thåström och LOK.
Thåström har utmålats som den svenska rockens räddare nu när han efter sitt Peace Love & Pitbulls-äventyr återvänt till det svenska språket igen. Med hjälp av Chips K från Sator och Heikki Kiviaho och Jörgen Wall från Whale drar han en blandning av gamla Imperiet-låtar, nya låtar från kommande albumet och Ebba Gröns Blå Tåget-cover Staten och Kapitalet.
Hoola Bandoolas Keops Pyramid med sin text om att det är vi vanliga människor längst ner som bär upp samhällets toppar inleder konserten innan den nästan omärkligt glider över i Var e' vargen.
Visst är det härligt att se Thåström leva sig in i musiken som få igen. Det svenska språket passar honom allra bäst dessutom.
Men är det Thåström på svenska vi verkligen behöver 1999?
Det är för mycket 70-talsnostalgi i luften i år. ABBA ligger etta på topplistan, Bruce Springsteen åker världen runt med alldeles för många 70-talslåtar, och nu väcker även Thåström gamla minnen från fornstora dagar.
Svaret är faktiskt: Nej!
Jämfört med LOK, som var speciella gäster på Kalas-turnén i Göteborg, är skillnaden närmast pinsam.
Dessa unga killar har en enorm rock'n'roll-
känsla i sin musik. Samtidigt som de arrangerat sina låtar så raffinerat att man som lyssnare inte kan göra något annat än att smälla av gång på gång!
Thåström har alltid behövt duktiga sparringpartners för att ge sitt allra bästa.
Denna kväll hjälpte det inte att gamle Imperiet-basisten och numera superfunkproducenten Christian Falk i rosa tröja hoppade upp och ner och viftade med armarna vid sidan av scenen.
Thåströms band är alldeles för träigt och grabbrockigt på fel sätt. Inga finesser utan bara ett malande gitarr-, bas- och trumkomp rakt igenom.
Joakim Thåströms låtmaterial är ju oftast inte särskilt komplicerat. Så det krävs mer i bakgrunden för att man som lyssnare inte ska tappa intresset.
OK, det regnade och Kalas-festen blev blöt på fel sätt.
Men efter denna kväll kan jag inte annat än fantisera om hur mycket bättre det hade låtit om LOK hade kompat Thåström i stället!