-Det är ni som e dom konstiga...

Många klagar på det svenska rockklimatet. Men det beror mest på att vi befinner oss i en ny brytningstid. Många band står på gränsen till genombrott. Men radion och de stora skivbolagen maler på som om ingenting händer.
Dessvärre gäller det media också. Thåströms hemkomst till den svenska rockscenen har behandlats som om självaste Jesus återuppstått.
Han fyller ett tomrum som många vill att han ska fylla.
Hösten tillhör Thåström. Både för hans i det närmaste utsålda turné. Men också för att han passande nog släppt detta nya album. Det första på svenska sedan de framgångsrika åren med Ebba Grön och Imperiet och soloalbumet Xplodera mej 2000 från 1991.
Äntligen låter Thåström som "Thåström" utbrister recensenter och publik i kör.
Det är hans styrka men samtidigt hans problem.
För några år sedan fattade han troligtvis att rockens framtid inte låg i tillbakablickandet. 
Tre album som Peace Love & Pitbulls var modiga kompromisslösa experiment med att skapa det nya genom att följa med i det nya.
Men någon Prodigy-rock'n'roll hittade han inte. Det fungerade varken konstnärligt eller kommersiellt. Vad som då återstod var att åka hem till Sverige igen. Inte med svansen mellan benen. Men med det svenska språket och de nygamla musikaliska uttryckssättens som enda återstående möjlighet för att överleva.
Thåström är välkommen tillbaka. Konserterna i höst kommer säkert att bli en härlig frisk fläkt som i somras.
Men den svenska rockens framtid är han inte.

En vacker död stad
Psalm #99 (Två+Två)