Yngwie Malmsteen försvarade de svenska färgerna på festivalen.
Foto: Lucas Gren

Evergrey (S)
12.00-13.00
Five Fifteen (FIN)
12.00-13.00
Demon (UK)
13.00-14.15
Freak Kitchen (S)
14.00-15.00
Union (US)
14.30-15.45
Street Legal (NO)
16.15-17.15
Molly Hatchet (US)
16.00-17.30
Saxon (UK)
17.45-19.15
In Flames (S)
18.00-19.15
Alice Cooper (US)
19.30-21.00
Yngwie Malmsteen (S)
21.30-23.00
Dash Rip Rock (US)
21.45-23.15
Dio (US)
21.45-23.15

Läs mer om banden!

Hej!

Jag vill inte klaga utan bara rätta lite. Jag tror faktiskt inte att Cooper 
någonsin smugit in så många fullständigt oförutsägbara låtar som i Lördags. 
"Caught in a dream" spelades för första gången sedan -71 (Love it to 
death-turnén), "You drive me nervous" sedan -71/72 (Killer-turnén), "It's 
hot tonight" sedan -78 (Lace and Whiskey-turnén) och "Guilty" (Special 
Forces-turnén) sedan -82. Detta är fyra låtar som ingen Cooper-fan hade 
kunnat gissa, möjligtvis med undantag för "Guilty", om du hade frågat honom 
innan konserten. Ingen av dessa äldre låtar har varit någon hit och stora 
delar av publiken fattade heller ingenting av dem. De ville ha "Poison", 
"Feed my Frankenstein", "School's out", "18" och "No More Mr. Nice Guy". 
Shame, shame, shame! Betänk sedan också att bara "Caught in a dream" fick 
plats av dessa fyra låtar på boxen så förstår du hur "ovanliga" de är!!!! 
Det var ju ändå 84 st på den.

Hälsningar

Klas

Gamla rockstjärnor dör inte. De spelar på garanterat otrendiga Sweden Rock Festival. Inför en storpublik av rockälskare i alla åldrar.
Det finns en fara i att det börjar bli för många favoriter i repris. 
Saxon, Molly Hatchet, Alice Cooper, Dash Rip Rock, Dio, Dave Hole, King Diamond, Lynyrd Skynyrd och Freak Kitchen har alla besökt festivalen tidigare.
Hur kul är det?
Faktiskt helt OK. Sweden Rock Festival hyllar rocktraditionerna. De äldre får en dos av sin ungdoms musik. De yngre får lära sig lite om rockens historia.
På lördagen var det vår egen Yngwie Malmsteen som var det mest efterlängtade namnet.
Med senaste albumet Alchemy har han fått en nytändning och Rising Force-bandet har nu återuppstått i form av Anders Johansson (trummor), Marcel Jacob (bas) och Mats Olausson (klaviaturer). 
Heja Sverige!
Sångare är, som på senaste plattan, Mark Boals. 
En bra sättning visar det sig. För även om Yngwie numera ser ut som en  övergöddoperaprimadonna - varför visa kulmagen så tydligt?! - verkar han argare och intensivare i sitt spel än på länge.
1-0 till Sverige!
Alice Cooper och Dio gjorde senare på kvällen sin plikt. 
Alice Cooper hade premiär på sin nya spektakulära scenshow med Frankenstein-maskin, giljotin och konfettiballonger i slutet.
Musikaliskt var showen för två år sedan bättre. Nu smög Alice in lite för många låtar från nya albumet. Plus att de äldre låtarna bara var de största hitsen. 
Men visst var det en proffsigt och underhållande världspremiär!
Dio gjorde också bra ifrån sig precis som förra året. Hans röst är mycket större än hans späda tunna kropp.
Kul att han hade med sig veteranen Jimmy Bain på bas, f d AC/DC-trummisen Simon Wright och duktige gitarristen Craig Goldy.
Dash Rip Rock var ytterligare ett kärt återseeende från två år sedan. Tragiskt nog spelade de samtidigt som Yngwie Malmsten och Sverige-Belgien på storbilds-TV. Så det blev bara en kul lössläppt stund för de redan invigda. 
Synd! För alla helgens musiker borde faktiskt varit där för att studera hur man har kul på scen och spelar med maximal rock'n'roll-känsla!
Tälten var lyckligtvis något mer välbesökt tidigare under dagen.
Freak Kitchen gjorde sin bästa festivalspelning hittills. Trots att IA Eklundh nästan blev utspelad av sin 11-årige(!) gitarrelev Johan Randén som befriade sin lärare från gitarrspelet i en låt. Snacka om succé!
Nu låter gruppen tyngre än någonsin och det gör att det blir mer muskler i musiken samtidigt som den naturligtvis är Zappa-tokig som vanligt.
2-0 till Sverige! 1-0 till Göteborg!
Även Evergrey och In Flames från Göteborg försvarade Sverige under eftermiddagen.
Evergrey hade den tuffa uppgiften att inleda festivalen med sin symfoniska deppigt aggressiva musik.
Tom S. Englund har en underbart både personlig och stark röst, som verkligen att uttrycka smärtan i musiken utan att det blir mesigt.
Tyvärr litar gruppen fortfarande till färdiga sequencerslingor på scen - fiolsolot i Solitude Within fick vi höra via dator! - och basspelet låser fortfarande mer än det befriar, eftersom det är så statiskt och följer trummorna i stället för att kommentera harmonierna.
In Flames hade också många målgivande passningar. Men p g a ett alltför taskigt ljud som plockade bort tyngden från gitarrerna lät det betydligt stökigare än vad det borde.
Någon viftade hela tiden med en Iron Maiden-flagga. Förståeligt eftersom gruppen har samma typ av folkmusikinfluenser som den betydligt större och duktigare gruppen.

Bert Gren

Foto: Lucas Gren