Skulle de 56.000 få valuta för sina pengar? Skulle våra omskrivna och jagade rockgubbar kunna reparera den mindre lyckade spelningen i Köpenhamn i två dagar tidigare? I ösregn dessutom?
-I can't get no satisfaction! vrålade Mick Jagger efter det stora fyrverkeriet och Keith Richards klassiska gitarriff.
Men låten handlar som alla rockintresserade vet om allt annat som vid sidan av rock'n'roll inte alls ger den tillfredsställelse som en ung man söker.
"Gubbar" skriver tidningarna. Det är förstås sant. Keith Richards är femtiofyra och Mick fyllde femtiofem häromdagen. Charlie Watts är ännu äldre.
Men allt tjat om åldern börjar just bli - tjatigt. I ett nytt lågvattenmärke för TV:s oförmåga att ta rockmusiken på allvar tilläts Ekdahl sitta och tjata med Keith Richards om just - åldern.
Till slut blev den gode Keith riktigt sur. För vad det handlar om är ju om musiken fortfarande är lika bra eller inte. Om artisten i fråga fortfarande brinner för något eller inte. Eller om det bara blivit rutin för Rolling Stones att håva in 21 miljoner kronor per kväll för en spelning som den på Ullevi.
Ett visst risktillägg hade varit på plats i går kväll. För trots att scenarbetarna verkligen gjorde sitt yttersta för att torka bort den minsta regndroppen på scenen måste den ha varit rätt hal att dansa runt på.
Redan efter Satisfaction kom den första överraskningen. It's Only Rock'N'Roll blev andra låt medan regndropparna blev färre och publiken satt och tittade på video.
Jo, just det! För den runda skärmen ovanför scenen visar så spännande bilder från scenen i så bra kvalitet att musikerna själva liksom försvinner!
Bra känsla så här långt! Gitarrsolon med bett!
Sedan var det åter till ordningen med nya Flip The Switch. Med den annorlunda långsammare Gimme Shelter med en ylande sångerska som nästa inslag.
Det är ett bra tecken när en grupp tagit sig tid att diskutera en annan låtordning innan en konsert. Det tyder på att musikerna är spelsugna och vill anpassa sin kväll efter dagens humör.
Gimme Shelter blir tyvärr lite för lång. Något de borde insett redan under inomhusturnén i USA i höstas.
Anybody Seen My Baby kommer programenligt därefter. Fast början är rätt strulig och Mick Jagger hittar inte riktigt rätt. Som om han inte hör sig själv tillräckligt bra. Tempot är också lite för såsigt. Kören också för svag. Vilket får Mick att be "Gothenburg" om sånghjälp.
På den runda videoskärmen varvas bilder från scenen med bilder ur videon till låten. Kul som omväxling. Men låten lyfter aldrig som på skiva.
-Everybody's feeling good? Everybody feels OK? We're gonna do a familiar number for you, säger Mick före Paint It Black och publiken hjälper till med takten med händerna.
Nya Saint Of Me med Mick Jagger på akustisk gitarr är ännu en låt med en minnesvärd refräng från senaste albumet. Ron Wood får träda fram och göra sitt drömska solo.
I slutet av låten får Mick äntligen i gång publiken genom att be den sjunga "oh yeah".
Out Of Control är ett av de nya bättre spåren med ett sugande riff med de passande raderna "I was out in the city, I was out in the rain".
Men vädergudarna tycks gilla rock'n'roll. För nu är det uppehåll. Keith kastade sin långa rock redan i början och någon regnrock behöver han och de andra lyckligtvis inte.
Mick kan koncentrera sig på sången som var verkligen är full av känsla.
Sedan kollar de sin sajt och nu är det inte längre Time Is On My Side som leder omröstningen.
Star Fucker (Star Star) visar sig vara den mest önskade låten  i rock'n'roll-staden Göteborg! En låt de inte spelat så ofta men som låter helt OK för den är inte så svår.
Miss You med sitt 70-talsdiscogung får publiken att hjälpa till igen. Efter att Mick tagit chansen att smeka en av körtjejerna på benet och kyssa hennes sko.
En ylande sax och en löpning av Ron Wood långt ute på vingen bidrar till partystämningen. Liksom det nya arrangemanget med gott stöd från blåsinstrumenten.
Mick får presentera bandet innan det blir riktigt pinsamt som det alltid brukar bli när Stones ger en konsert numera. Keith Richards ska försöker sjunga  Thief Of The Night och I Wanna Hold You. Men lyckas bara nästan med gott stöd från de som körar.
-Den vilda och duktiga Ronnie Wood! säger Mick på knagglig svenska.
-Hello friends, it's good to be back, säger Keith. Till publikens jubel naturligtvis.
För han ser ju så snäll ut Keith. Och så är det ju Mick och han som är Stones. Även om Keith nyligen sagt att det blir slutet på bandet om gråhårige Charlie Watts skulle bestämma sig för att sluta spela trummor i bandet.
Men låtarna är inte bra och inte blir det bättre av att rena Las Vegas-stämningen sedan bryer ut.
Till jazzig showmusik vandrar nämligen stenarna ut på stegen som under buller och bång likt en brandstege nått ut till den lilla pyttescenen långt ute bland publiken.
Det hade varit en riktig höjdare om Chuck Berry - som spelade i Göteborg kvällen före - hade dykt upp i covern på hans Little Queenie.
I stället blev det en vanlig "nu visar vi oss som ett litet rockband typ U2 och Bryan Adams"-grej av det.
Men visst svänger det även om You Got Me Rocking och Bob Dylans Like A Rolling Stone. Även om Chuck Leavells klaviatur låter fruktansvärt ostämd i förhållande till gitarrerna under den sistnämnda.
Färdiginspelade rytmer blir början till Sympathy For The Devil när bandet återgår till den stora scenen för den stora finalen med de riktiga höjdarlåtarna.
Men låten om djävulen är alldeles för lång.
Tumbling Dice låter bättre och har fått mer partykänsla även den tack vare blåsförstärkningen.Ron Wood visar sig vara på verkligt spelhumör i sina solon.
Ändå blir det rent allmänt mer Las Vegas-show än rock'n'roll eftersom låtarna är på tok för långa. Jämfört med spelningen på Eriksberg i Göteborg 1992 är Rolling Stones i dag ett band som tappat mycket av sin kraft.
Den sega inledningen av Honky Tonk Women understryker detta faktum. Tempot är lojt och bekvämt. Allting låter proffsigt och snyggt. Men utan den där kicken som gjort rocken till bluesens baby.
-Vill ni ha lite mer? frågar Mick på riktigt bra svenska innan Keith drar i gång riffet i Start Me Up.
Det låter bra under Jumping Jack Flash också. Men det är inte särskilt många armar i luften framför scenen. Det borde det vara när en av de riktigt stora rocklåtarna spelas. Det är något som inte stämmer.
Kanske är det Charlie som inte har en av sina bästa kvällar? Kanske har de rent allmänt tappat i skärpa genom att göra låtarna för långa. Eller är det att Las Vegas-blåset får gruppen att låta helt annorlunda än vad vi är vana vid?
Fyrverkerier får avsluta innan de drar sig tillbaka.
-Tack så mycket! God natt! säger Mick på svenska igen. Kul att han anstränger sig i alla fall. För är det någons som jobbar och sliter på scen så är det Mick.
Att kalla honom "gubbe" är närmast en förolämpning så som han har bevarat sin kropp (om man undantar rynkorna i ansiktet förstås). Han springer runt och ser lika entusiastisk ut som alltid.
Brown Sugar avslutar. Ullevi förvandlas till en arena full av glittrande papperskonfetti och färgglada ljus.
En kvälls underhållning är slut. Av en grupp som tyvärr börjar tappa rocken.

Det var fint väder i början av kvällen i Göteborg. Fast sedan kom
regnskurarna och gjorde sitt bästa för att få Mick & Co på fall.
Men mestadels blev det uppehåll i alla fall. Foto: Lucas Gren