Rock'n'Roll-känsla...
RockGuiden har två betyg efter varje
recension.
Det blåa inom parentes är en betygsättning av rock'n'roll-känslan
i musiken!
| -I've
got no kick against modern jazz Unless they try to play it too darn fast And change the beauty of the melody Until they sound just like a symphony That's why I go for that ROCK AND
ROLL MUSIC Rock And Roll Music |
...betyder att känslan går före uttrycket. Att
inte bry sig om vad man bör göra eller inte för att bli framgångsrik. Att precis som
stora konstnärer inom andra områden vilja nå fram med något som känns rätt. Oavsett
om det säljer eller inte. Neil Young är rock'n'roll när han blir stämd av sitt skivbolag för att han inte längre låter som sig själv. Just D är rock'n'roll när de döper ett av sina rapalbum till Rock n roll och sedan slår sig ihop med dansbandet Thor-Leifs på en prestigefylld Grammis-gala. Rock'n'roll är att vara uppkäftig i stället för förutsägbar. Att gå sin egen väg och samtidigt lämna reserapporter till sin publik. Att våga skaka på höfterna som Elvis Presley trots att omgivningen tyckte det var oanständigt. Att som Blur leka i studion i stället för att tänka ut vad som skulle vara passande och inte. Det finns faktiskt en rättvisa i rock'n'roll-världen. Den som vågar vara sig själv brukar förr eller senare slå igenom. Om chansen ges förstås. Den som ängsligt sneglar på nästa trend försvinner rätt snart. För ingen publik är så kräsen som rockpubliken. Luciano Pavarotti kan få kritik för att han missar en enda ton. Men en rockartist får gärna missa många toner bara det finns en betydelsefull känsla bakom. För rock'n'roll är den totala motsatsen till perfektionism. I dag när de flesta artister gör vad som helst för att få höras och synas i fem minuter - alla blir berömda i tio minuter förutspådde Velvet Undergrounds mentor Andy Warhol redan i slutet av 60-talet - behöver vi det ärliga uttrycket mer än någonsin. Vi har ju kommit att beundra människor som är duktiga på att lura oss. Skådespelare som spelar en roll, flåshurtiga programledare i skräp-TV som har betalt för att vara hur käcka som helst. Och som blir överlyckliga över att få ställa upp i någon reklamsnutt. -I ain't singin' for Pepsi, som Neil Young uttryckte det. Varför blir vi då upprörda när vi faktiskt beundrar alla som lurar oss allra mest? En motreaktion måste komma. Nu har den ironiska generationen gjort sitt. Nu är det dags att hylla det ärliga och personliga uttrycket igen. Vi behöver rock'n'roll-känslan mer än någonsin! |