-Well she was just seventeen...

Låtarna (originalartisterna):

1 Honey Hush
(Johnny Burnette Trio)
2 Blue Jean Bop 
(Gene Vincent)
3 Brown Eyed Handsome Man
(Chuck Berry)
4 Fabulous
(Charlie Gracie)
5 What It Is
(Paul McCartney
6 Lonesome Town
(Ricky Nelson)
7 Twenty Flight Rock
(Eddie Cochran)
8 No Other Baby
(The Vipers)
9 Try Not To Cry
(Paul McCartney)
10 Shake A Hand
(Little Richard)
11 All Shook Up
(Elvis Presley)
12 I Saw Her Standing There
(The Beatles)
13 Let's Have A Party
(Elvis Presley)

Visserligen gick bara en låt fram under direktsändningen på tisdagskvällen. Man beräknar att 3 miljoner(!) var uppkopplade. Hur många som såg "Server Too Busy"-meddelandet kan man bara gissa.
Men när trafiken över Internet väl lugnat ner sig framåt morgonen gick det bra att njuta av både bild (suddig) och ljud (i mono). För man erbjöd den 47 minuter långa konserten "on demand" fram till onsdagseftermiddagen.
Den som missade detta historiska tillfälle behöver inte bli särskilt besviken. 
Det hade säkert varit något speciellt att vara på plats där allting började 1958 med Paul McCartney, John Lennon och George Harrison i samma band. Trehundra gick in i den återrestaurerade lilla källarlokalen - man rev huset 1973 så Cavern kunde inte öppnas på nytt förrän man byggt upp ett nytt 1980 - och 150 av dem var lyckliga fans från hela världen som vunnit en biljett.
Men konserten lär dyka upp i svensk TV framöver.
-Satisfaction! skrek en av dem visserligen före Try Not To Cry. Mewn Sir Paul gjorde klart vid ett annat tillfälle att de inte tänkte spela några önskelåtar.
Annars gick 57-åringens 281:a(!) framträdande på Cavern riktigt bra. Nostalgifaktorn var hög eftersom det var med denna typ av 50-talsrock'n'roll allting började.
Innan Twenty Flight Rock nämnde han att John Lennon nog ville ha med honom i sitt band eftersom han kunde texten till denna Eddie Cochran-låt.
Musikaliskt lät det precis som på senaste albumet Run Devil Run. Ian Paice från Deep Purple vid trummorna såg till att allting lät stadigt och tungt. David Gilmour från Pink Floyd tog hand om alla känsliga ballad- och bluessolon medan Mick Green från Pirates tog sig an alla smutsiga rocksolon. Pete Wingfield på klaviaturer spelade fräckt rockpiano speciellt i avslutande Let's Have A Party.
-Nu ska jag dra en låt som varken är från 50-talet eller 90-talet, utan någonting däremellan, sade Paul innan låten som sparkade i gång Beatles allra första album - I Saw Her Standing There.
Paul är mycket bättre på att sjunga rock'n'roll än att skriva symfonier.
Vilken röst!