Be Here Now
Stay Young
Stand By Me
Supersonic
Some Might Say
Roll With It
D'Ya Know What I Mean?
Magic Pie
Don't Look Back In Anger
Wonderwall
Live Forever (tillägnad prinsessan Diana)
It's Getting Better (Man!!)
Champagne Supernova
Fade In-Out
All Around The World
Acquiesce

Oasis övertygade vid världspremiären på nya turnén i Stockholm. Efter ett ljudmässigt något skakigt genrep i Oslo kvällen innan var gruppen hur skärpt som helst i Globen.
Det har skrivits mycket om gruppens rock'n'roll-beteende. Sist de var här slog ju Liam till en fotograf. Men åtminstone under konserten såg gruppen exemplariskt cool ut.
Eftersom ingen av dem är någon större scenpersonlighet - Liam både sjunger och vandrar omkring på scen med händerna mest bakom ryggen - har de hittat på lite annat kul på scen denna gång.
Vi känner igen den vita Rolls Roycen - på vilken trumsetet står! - och den röda telefonkiosken från omslaget till albumet Be Here Now. Även klockan utan visare pryder den fräcka scenen.
Inte Pink Floyd direkt men ändå ett steg åt det hållet när det gäller scendekoren med den solursliknande scenställningen där de ibland visar rörliga småpsykedeliska bilder.
Soundet är kraftfullt med Noel Gallaghers stora feta gitarr som utfyllnad ovanför den djupa basen och den djupa baskaggen. En klaviaturspelare fyller också ut lite diskret i bakgrunden. Så det lite tunna ljudet från förr är nu borta.
Inga överraskningar om man jämför med skivorna direkt. Men kompetent och proffsigt spelat. Ett band som mediamedvetne Tony Blair hemma i England gärna vill förknippad med eftersom han bjöd in Noel på en liten fest. Smart!
Mer pop än rock för den nya engelska medelklassen kan man också säga. Eller den mer välbärgade delen av arbetarklassen. Om nu någon längre tänker i sådana termer. Mer pop än rock men hur njutbart som helst av en enda anledning:
Noel Gallagher vet hur man skriver bra låtar!
Det var inte riktigt utsålt i Globen. Men att Sverige är det land som först tänt på Oasis på riktigt utanfär gruppens hemland märktes direkt när gruppen kom in på scen.
Kontrasten mellan gruppen på scen och vad gruppmedlemmarna påstås ha gjort vid sidan av är slående. Här handlar det om gifta snälla pojkar som går in för sin musik.
Noel drar tyngsta lasset inte bara för att han skrivit låtarna och även tar hand om solosången i två - Don't Look Back In Anger och den nya Magic Pie - utan för att han har hand om gitarrsolona också. Inga tekniska uppvisningar direkt, utan mer av utsmyckade komp. Men de passar bra.
I Some Might Say tänder det till riktigt ordentligt. Parkettpubliken hoppar upp och ner. Kontrasten till Liams lugna spatserande vid scenkanten är riktigt rolig!
-Här är en för alla kvinnor, säger han artigt innan Wonderwall. Eller något ditåt. För vad bröderna säger mellan låtarna är svårt att förstå. Det är ingen lättydd engelska precis.
Det var en bra blandning mellan könen i publiken. Det känns alltid bra och lovande inför framtiden.
Som sagt:
Noel vet hur man skriver bra låtar!
Detta är alltid hemligheten bakom stora framgångar. Vad det än handlar om för musikalisk stil så är det de där låtarna som håller att sjunga till en akustisk gitarr som är det viktigaste av allt.
Förbandet Ocean Colour Scene har bara ett par. Då reagerade publiken med igenkännande jubel. Men det mesta var klichéer på klichéer.