 NATIONALTEATERNS ROCKORKESTER Bar Blixen, Karlstad Fredag 7 april 2000 5(7) Det började inte som en skakning på nedre däck, men däremot lite vingligt och otajt uppe på den andra våningen på Bar Blixen. Aj, aj, aj tänkte jag tyst för mig själv, här är det varning för patetisk pensionärsrock. Gamla proggare som nu slipat sina knivar marknadsanpassade och försöker skära till sig en bit av senkapitalismens jäsande deg. Jack Ripper, Jack the Ripper. Men när väl rullatorn börjat rulla och hörapparaterna blivit inställda, ja då bevisades återigen den gamla sanningen. Rock´n´roll är inte något som är knutet till prästbetyget utan till passion, hjärta, lycka och smärta. Kroppen och livet självt om man så vill. Med rutinerade rävar som Nikke Ström på bas och Bengan Blomgren på gitarr är det inte svårt att få det att svänga, även om det kanske blev lite väl monotont och segt tunggung ibland. Ulf Stenberg på keyboard fick inte så särdeles stort utrymme att variera ljudbilden. Håkan Nyberg kanske mer fungerade som en trummaskin med "human factor-knappen" intryckt. Ulf Dageby är måhända inte världens mest omfångsrika sångare och låtarna är ibland lite väl lika i sin struktur. Själv skulle jag valt att arrangera ner några partier, speciellt i mitten, för att krydda fram lite mer kontrast och variation. Men va tusan, svängde gjorde det likt förbannat, speciellt i den andra halvan av konserten. Själv höll jag mig i dansant rörelse mest hela tiden. Inte för att jag ville, blyg och tråkig som jag är, utan för att jag helt enkelt inte kunde låta bli. Svetten rann, vilket också den fullsatta och varma lokalen bidrog till. I den fanns allt mellan de 20-åringar som ännu kanske tror att livet är en fest och att fyllan värmer bäst, till en gång radikala 50-åringar som nu till vardags kanske mest är upptagna med att hålla reda på sitt eget pensionssparande. Men drömmen om en flicka, eller pojke, varm och glad kunde säkert många identifiera sig med, oavsett ålder. En del genom att nostalgiskt titta i backspegelns rök, andra genom att förväntansfullt kika fram mot nästa krök. Säkert är det ingen slump att Nationalteatern fick en egen rockorkester. Proggrörelsens politiska projekt byggde på den målmedvetna handlingens raka linjer, rock´n´roll handlar om att släppa kontrollen och våga navigera med hjärtat som kompass. När Mao och Marx stelnade i grå fyrkantig betong var det inte underligt om någon understundom längtade efter att få mekka sig en redig...., även om det inte var så man fick göra. Själv gillar jag i vart fall rockorkestrar som räcker lång fet tunga åt makten mer än socialrealistiska teaterpamfletter som försöker ta makten med hjälp av rutnätskalkyl. Då som nu, poststrukturalist eller ej. Vi är alla barn av vår tid. Sen stängde dom och vi gick hem, vår fredagsdröm var slut. Men själv varken spydde jag i en rännsten eller blev utskälld av en snut. Jag, en 40-åring som väl inte riktigt längre tror på att livet (bara) är en fest. Men samtidigt också att utan fest ibland så blir det sannerligen inte mycket till liv. Så jag tackar Nationalteaterns Rockorkester för att jag fick möjligheten att glömma bort kneget och värken i hjärtat. Inte för att det är fredag snart igen, utan för att rock'n'roll är rock´n´roll. Håll med om det folk och fä! Martin Gren martin.gren@kau.se |