MIKE SCOTT
Kåren, Göteborg
Tisdag 11 november 1997 8(8)

Mike Scotts senaste album Still Burning fick tummen ner i den svenska kvällspressen. Det är inte trendigt med rock och det är precis vad Mike Scott vill syssla med just nu.
På Kåren i Göteborg visade han varför. Efter det akustiska albumet Bring 'em All In och en lång soloturné har han satt ihop ett band igen. En tight liten grupp som gör både det nya och det gamla Waterboys-materialet rättvisa.
Enda gemensamma nämnaren med musikerna på Still Burning är klaviaturspelaren James Hallawell. Men det gör ingenting för redan första låten Questions - som också inleder Still Burning - låter riktigt bra med blåsljud från klaviaturerna.
Dark Man Of My Dreams och My Dark Side är ytterligare två låtar från senaste albumet. Bägge ett bra exempel på hur Mike Scott kombinerar enkla men suggestiva låtidéer med ovanligt innehållsrika texter.
Sökare som han är hittar man mycket att fundera över i hans texter. Dark Man Of My Dreams handlar om en skugga som jagar honom i hans drömmar och som säkert är lik honom själv. My Dark Side beskriver hur nödvändigt det är att en kärleksrelation kan fördjupas inte bara med kärlek utan också med hat. Ett tema han återkommer en stund senare till i Be My Enemy. För alla har vi mörka sidor vi behöver få accepterade.
Trummor, bas, två gitarrer och klaviaturer är en klassisk sättning som Scott gör mer av än de flesta andra. För rätt som det är vågar de släppa taget om låtstrukturen, flumma till det en stund, för att sedan plocka ihop låten igen.
Även om Kåren kunde rymt något mer folk var det verkligen inget fel på publikresponsen. Låtar som Glastonbury Song, The Return Of Pan och Don't Bang The Drum möttes av igenkännande jubel och bravo-rop.
När han sjunger en låt ensam till elpianot bär inte rösten riktigt. Men mot slutet skruvas intensiteten upp och då håller rösten.
Så mycket snack mellan låtarna blev det inte. Men han är en sympatisk artist som till skillnad från så många andra numera använder sin musik för att beskriva sin egen upptäcktsfärd genom livet.
Vad mer kan man begära?
Jag kände mig riktigt glad över att jag valde Mike Scott och inte Morrisey dagen före. The Smiths i all ära. Men en mer egocentrisk artist får man ju leta efter. Bara en timme höll han tydligen också på.