Mikael Wiehe har höga krav, på sig själv, sitt band och sin publik. Han försöker slappna av genom att självironiskt berätta om sitt liv. Men envisas samtidigt med att även en festsugen fredagspublik ska hålla tyst när han pratar.
Det blir många skratt men lite pinsamt när han drar sina väl inrepeterade(?) meningar en gång till efter att han blivit avbruten.
Men det är lätt att förlåta honom för att han vill behålla kontrollen över situationen. Han vill nämligen att publiken ska bli både road och oroad. 
I stort sett lyckas han. Det är för perfekt för att vara rock'n'roll. Men det är ändå mycket rock'n'roll eftersom han har ett underifrånperspektiv i allt han säger och sjunger om.
Nu när hans polare Björn Afzelius inte längre lever verkar han fast besluten att föra arvet efter dem bägge vidare ensam. Vem kan man lita på? och Victor Jara är de enda riktigt kända låtar han framför. 
I stället blir det mycket politik. Utan undergångsstämningar typ Titanic utan med en förnyad kampvilja som i låtarna från senaste albumet En sång till modet. 
Musikaliskt står den akustiska gitarren i centrum. Men ibland blir det rock åt blueshållet som i moderatkritikska Den enda vägen och han tar t o m upp sin saxofon i en låt.
Snart är det bara hårdrockarna, punkarna och Mikael Wiehe kvar av de artister som vill att musik ska förmedla tankar och känslor om livet och inte bara vara lite kul för stunden.