Michael Jackson
Ullevi, Göteborg
Lördag 16 augusti 1997 6(0)

Vad gör RockGuiden på en Michael Jackson-konsert? Speciellt denna kväll då varje sann rock'n'roll-vän borde hedra The King Of Rock med några gamla plattor i stället för att ge sig i väg på konsert med The King Of Pop.
Inte konstigt att det inte höll med Lisa Marie Presley. För dessa två kungar är så olika man kan tänka sig. Visserligen blev Elvis mer och mer en vanlig showbusiness-figur mot slutet av sitt liv. Men han klarade det som bekant riktigt dåligt!
Michael Jackson däremot gör allt för att framstå som en övermänniska. Avslutningen på Ullevi liknade rena nazi-mötet med stöveltramp, flaggbärare på scen och en videofilm på de tre stora skärmarna som visade hur Michael Jackson rivit ner frihetsgudinnan för att sätta upp en stor staty av sig själv i stället.
Oskyldig underhållning kan man tycka. Inget märkligt med att Michael Jackson gärna blandar bilder av sig själv med videofilmerna han spelat in.
Men när publiken jublar åt hans minsta rörelse - ju mindre han rör sig ju mer jublas det! - känns det med ens otäckt.
Michael Jackson älskar att visa sig tillsammans med barn precis som Hitler gjorde. Han älskar disciplin också. För varje rörelse, varje känsla, varje ögonblick under kvällens show är inrepterad in i minsta detalj.
-I love you! sade han säkert minst tjugo gånger till Ullevi-publiken. Det var det enda spontana under kvällen. Antalet gånger han sade det alltså. För han säger säkert precis likadant i varje stad.
Det fanns mycket att titta på men inte mycket att höra på. Michael Jackson har ju flörtat lite lätt med rockmusiken under åren. Allra mest kanske i Black And White - Slash hjälpte honom på skivinspelningen - som också är en av höjdpunkterna. Även They Don't Care About Us, som kommer redan som andra låt, har en fräck rytm och en fräck gitarrfigur.
Det som gör en kväll med Michael Jackson så känslofattig är att även musiken känns död. Det mesta är faktiskt redan inspelat i förväg. Så musikerna lägger bara till vissa saker till de färdiga bakgrunderna. Utan möjlighet att skapa någonting tillsammans för stunden.
Allra bästa musiken under kvällen spelades i högtalarna innan Michael Jackson gjorde entré i sin rymdkapsel. Det var tidig 60-talsmusik från Tamla/Motown-etiketterna. Det skivbolag Michael Jackson slog igenom på en gång i tiden - och som han hyllade under kvällen med ett medley på gamla Jackson 5-låtar.
Blood On The Dance Floor lät också bra. Bille Jean, Thriller och Beat It är andra höjdarlåtar också. Men som i sina liveversioner blir alltför utdragna av alla danssteg Michael ska ta tillsammans med de andra på scen. Och av alla konstiga stopp då han står alldeles stilla och insuper publikens jubel.
Detta gör att showen tvärdör gång på gång. Höjdpunkten är i stället tänkt att vara en serie låtar som ska spegla Michael Jacksons budskap till världen. Earth Song med en stridsvagn som kommer in på scen. Med en soldat som Michael förstås avväpnar och får att brista i gråt. En instrumental version av We Are The World som följs av snarlika Heal The World då barn bildar en ring tillsammans med Michael på scen.
Det är inte konstigt att förstå att Michael är så fixerad vid barn. Han fick ju själv inte vara något. För redan som liten handlade det ju om att dansa och sjunga på scen tillsammans med sina bröder.
Hans patetiska snyftande till bilden av nämnda bröder och hans naiva kärleksbudskap till världen och publiken skulle kunna passera. Om han inte kryddat denna självgodhet med bilderna på sig själv som ledare och ersättning för frihetsgudinnan under avslutande History.
Detta övermänniskoideal är verkligen otäckt!
Det är därför han får en nolla på rock'n'roll-känsla. Någon mer handfallen världsartist när det gäller att få kontakt med sin publik får man leta efter.