-Alla söker andlighet men låter mest banala
Alla vill stå först i kön men ingen vill betala
Ingen vill vara girig men tar mer än de kan bära
Ingen hatar främlingar men ingen vill bo nära

Så om du samlat pengar
köp dig fri från verkligheten
och tro att du är förmer
Så tala högt offentligt
ställ dig på de svagas sida
och svik när ingen ser

-Jag har tappat allt mitt hår, och rynkor plöjer genom ansiktet som sår. Men när jag ser tillbaks på alla dessa år, så känns det som om det var i går, sjunger Johan Kinde nu när Lustans Lakejer är tillbaka i skivstudion efter ett uppehåll på tretton(!) år.
Det är så sant. För även om det bara är Johan Kinde kvar av den nyromantiska gruppen som en gång i tiden lockade in även oss rockfantaster i dekadenta lyxiga miljöer så är det mesta sig likt.
De tre första låtarna väcker positiva minnen av gruppens bästa album Uppdrag i Genéve då Tom Wolgers var ännu mer inblandad på syntar än vad han är nu.
De deppiga stämningarna är ju tråkigt nog ännu mer passande under 1900-talets sista skälvande minuter. Johan Kinde kan fortfarande inte sjunga. Men det kan ju inte Bryan Ferry inte heller och Roxy Muusic lär också har långt gångna planer på en comeback.
Nöjeslivet har blivit ännu ytligare under de år som gått och Johan Kinde sjunger som en ännu äldre man än vad han är om hur tomt all flärd känns nu efteråt.
-Vad detta allt jag fick, några korta ögonblick av lycka på vår jord?
Ingen rock'n'roll precis. Men deppigt på ett ärligt sätt större kommersiella hänsyn än den sjöngsjungande tjejkören i bakgrunden på refrängerna.

Cynisk