Little Richard 8(10)
Chuck Berry 6(8)
Jerry Lee Lewis 4(5)
Christinehof, Skåne
Lördag 26 juli 1997

Hade inte Little Richard envisats med att göra allsång av var och varannan låt och skrikit -Are you having a good time? och krävt ett svar mellan varje låt hade hans spelning på Christinehof varit en riktig höjdare.
Little Richard (62 år), Chuck Berry (71 år) och Jerry Lee Lewis (62 år) är ute på sin första gemensamma turné. Tre rocklegendarer utan vars insatser på 50-talet rock'n'roll-musiken kanske inte ens hade funnits.
Det var Little Richards låtar Elvis Presley allra helst gjorde covers av i början. Det är Little Richards decibelstarka röst Paul McCartney alltid försökt härma.Det var Chuck Berry som skrev roliga tonårstexter till denna vilda nya musik. Jerry Lee Lewis var tillsammans med Elvis, Carl Perkins och Johnny Cash en av de allra första vita rocksångarna på Sun-etiketten i Memphis.
Det är lätt att fastna i en lång historia om rockens rötter. För det är verkligen The Legends Of Rock'N'Roll, som turnén kallas för, som är ute för att visa att gammal är äldst.
Chuck Berry, som alltid varit känd för att samla ihop lokala kompmusiker, har denna gång en fast kompgrupp. Det är därför inte så konstigt att det låter bättre om honom än på länge. Johnny B Goode, Rock'n'Roll Music, You Never Can Tell, Roll Over Beethoven - han hinner förstås inte med alla sina klassiker på en timme. Speciellt inte som han envisas med att dra ut på låtarna för att få folk att sjunga med och klappa i händerna.
Fast han är ändå betydligt bättre än Jerry Lee Lewis, som inte har någon av sina mer inspirerade kvällar med ett program som nästan är identiskt med Sverige-spelningen i höstas. En knapp halvtimme vill han vara med- kompgruppen får göra en lång uppvärmning - och trots Elvis 70-talsgitarrist James Burton i bandet tände det aldrig riktigt ens i hans stora hits Whole Lotta Shakin' Goin' On och Great Balls Of Fire.
Jerry Lee gör numera bara sin plikt. Inte ens pianospelet bryr han sig riktigt om, eftersom han låter en kvinnlig klaviaturspelare göra grovjobbet. Lite rockabillykänsla blev det i alla fall i några låtar. Men annars är det alltför lättförtjänta pengar.
Då är jämnårige Little Richard betydligt vitalare.
-Det är jag som är rock'n'roll-arkitekten, sade han och bevisade detta genom att hamra på flygeln och skriksjunga precis som förr.
Mja, nästan! Medan Little Richard Band med två(!) trummisar, två(!) basister, (tre!) gitarrister, tre blåsare och en extra klaviaturspelare fullständigt kör över publiken i ursinniga versioner av Baby Face, All Around The World, Jenny Jenny, Ready Teddy och Keep A Knockin', förfaller kapellmästaren själv allt för ofta till långa utdragna allsångsversioner av låtar som han själv inte ens har gjort i original.
Han får oss att vagga i takt till Goodnight Irene, sjunga Blueberry Hill och bjuder upp kvinnor i alla åldrar på scen för att dansa. Han styr och ställer för att få publikens jubel och avbryter t o m en låt i början för att medhörningen är för stark på scenen.
Rösten går lika lätt upp i falsett som på den gamla goda tiden. -Ooooh! lägger han in i Tutti Frutti och hedrar vita beundrare som Beatles och Rolling Stones genom att göra I Saw Her Standing There och Satisfaction.
Det blir många 50-talscovers som Bony Maronie (Larry Williams), Bo Diddley (Bo Diddley), Be-Bop-A-Lula (Gene Vincent), I Got A Woman (Ray Charles), och han ser mäkta förtjust ut över att få ge den yngre delen av publiken en lektion i rock'n'roll.
Lucille sitter riktigt bra, Oooh My Soul och Slippin' And Slidin' lite sämre. Efter en och en halv timme(!) är de flesta ordentligt mätta och folk börjar dra sig mot bilparkeringen.
Affischerna går åt som smör och alla är åtminstone lyckliga över att ha sett legenderna.
50-talsplattorna finns ju kvar att spela hemma.
Gör det!

Numera tycker Little Richard inte att rock'n'roll är syndigt. Han delar ut ett kort på sig själv till publiken på vilket det står att vi inte ska glömma att Gud bryr sig om oss, och han delar ut en skrift på svenska om Vägen till Kristus.