Säga vad man vill om Kiss - bl a att väldigt många av låtarna är riktigt sopiga - men en mer publikfriande och häftig livegrupp får man leta efter.
Det handlar inte bara om att de flyger upp i taket, att de skjuter raketer med gitarrerna och att Gene Simmons sträcker ut sin blodiga tunga.
Det handlar om en verklig rock'n'roll-känsla som lyfter den träigaste musik.
Det är bara några enstaka låtar man kan kalla hits. Det mesta rullar på utan några som helst musikaliska finesser. Men med hjälp av en mullrande bastrumma och alla bomber och granater låter sig publiken villigt köras över.
3D-effekterna var inte så tokiga heller.Gitarrhalsar och trumstockar sträcktes ut mot kamerorna och de hamnade en bra bit ut i luften på de stora skärmarna som hängde i taket.
Om Kiss efter en så dålig återföreningsskiva som Psycho Circus kan komma tillbaka en gång till - det albumet finns förresten utgivet nu med en extra livebonus-CD - verkar tveksamt. Nu har de Kiss-nostalgiska papporna tagit med sina söner som nog är för små och för intresserade av annan musik för att tillåta en generationsväxling.
Men ett värdigt avsked är det!