Karlshamn Rock Festival 1998

Mattias "IA" Eklundh roade publiken inte bara med sitt briljanta gitarrspel utan också med humor och en befrian-
de trendfri attityd. Foto: Lucas Gren

-Bra artikel om Karlshamn men varför så lite om Mountain som tillsammans med Alice var bäst detta år?
Hälsningar Micke

Tjenare!
Vill bara hålla med Mickes e-mail. Mountain var bäst. Tyckte också att det var en för liten recension om dom.
Annars är Rockguiden toppen.
Mvh Tobbe

alice6.jpg (36287 bytes)

Alice Cooper bjöd på en strålande avslutning av Karlshamnsfestivalen 1998. Foto: Lucas Gren

RockGuiden (Norje): Lördagen bjöd på ytterligare tre musikaliska höjdpunkter. Freak Kitchen och Backyard Babies höjde temperaturen i tältet till kokpunkten. Alice Cooper avslutade hela festivalen med den bästa konsert han någonsin gjort i Sverige.
Efter fredagens inställda Van Halen-framträdande kom också ett återbud från den svenske rockveteranen Pugh Rogefeldt. Men han kom till så sent att han inte kom med i det tryckta programmet. Så det var säkert inte så många som lade märke till detta under denna fullspäckade dag på tre scener.
Janne Starks Locomotive Breath inledde lördagen vid lunchtid. En duktig grupp som inte spelar Jethro-Tull-covers utan eget material som kan kallas progressiv melodisk hårdrock.
Hjalle & Heavy är ingenting att lyssna på ur musikalisk synpunkt. Men de är rätt kul ändå. Inte minst Heavy som berättade att de nu hade tagit åt sig av kritiken från spelningen på Liseberg då en kvällstidning gjorde rubriker över att han bett tjejerna visa tuttarna.
-Killarna får visa tuttarna i stället. Och så får tjejerna sjunga tuttar tuttar överallt!
Mycket humor blev det också när ständiga Karlshamn-gästerna i Freak Kitchen fick fart på publiken i tältet.
Neil Young har sagt en gång att Jimi Hendrix spelade gitarr som om den vore en kvinna.
"IA" Eklundh tar konsten ett steg längre genom att använda en massagestav(!) på gitarren.
Gruppen har en helt annan intensitet live än på skiva så det är bara att hoppas på att tredje albumet kommer att fånga denna sidan mer än Appetizer gjorde.
-Annars får vi väl tala ut i någon kvällstidning om att vi är bögar eller bisexuella allihop. Men - vem bryr sig?
-VEM BRYR SIG? svarade publiken.
Mountain öste på som väntat med oväntat många covers, Creedence Clearwater Revival gjorde covers på sig själva - John Fogerty är ju inte längre med - innan Håkan Hemlin kraxade sig igenom dåliga covers på Joan Osborne(!), DeepPurple och - Nordman!.
Dee Snider väckte gamla tonårsminnen till liv hos många genom We're Not Gonna Take It och ett illrött långt hår.
Motörhead fick alla knuttar att samlas till ett öronbedövande oväsen. Rock'n'roll - javisst! Men utan suveräne Mickey Dee från Göteborg på trummor hade det inte låtit särskilt bra med bara en gitarrist och Lemmys hesa tillrop.
Blue Öyster Cult kom aldrig över nostalginivån trots ett nytt album och bevarad spelskicklighet speciellt hos sologitarristen Buck Dharma.
Hårdrocklegenderna vet hur man gör bra låtar på snillrikt enkla riff och smarta ackordbyten. Men det var bara Byrds-liknande hiten (Don't Fear) The Reaper som fick folk att vakna till på allvar.
Skillnaden mot Backyard Babies rock'n'roll-känsla var katastrofal. Dregen & Co gjorde som vanligt en energifylld spelning som fick publiken närmast scenen att skutta omkring utan tanke på något annat än musiken.
Peps Persson vårdade gammal jumpblues i tältet samtidigt som Alice Cooper avslutade festivalen en bit därifrån.
Vilken överraskning! Bättre än så här har Alice Cooper aldrig varit på svensk mark. Rösten är kanske inte riktigt var den varrit men bandet han reser runt med nu är otroligt bra!
Alla hitsen fanns färstås med från inledande Hello Hurray till avslutande School's Out. Men också mer avancerade saker som Halo Of Flies som plötsligt ligger helt rätt i tiden med sin blandning av hårdrock och symfonirock.
Denna gång hade han inte behövt hitta på så mycket hyss med ormar, clowner, dollarsedlar etc.
Musiken var en rysare helt på egen hand.