Status Quo fick sin revansch för förra året då de tvingades ställa in. Foto: Bert Gren

Hammerfall öste på bra på scenen i tältet.
Foto: Bert Gren

RockGuiden (Norje:) Fredagens höjdpunkt Van Halen ställde in med kort varsel. Så visst blev första dagen på årets festival i Norje utanför Karlshamn något av en besvikelse för många.
Avslutningen med Simple Minds på tomgång och en hastigt inkallad John Norum som fortfarande inte riktigt vet i vilket sammanhang han ska spela gitarr kunde inte ersätta ett fortfarande stort världsnamn som Van Halen med supergitarristen Eddie Van Halen på gitarr.
I stället blev det den amerikanska country-speed-punk-pop-rock-trion Dash Dip Rock på den minsta av de tre scenerna som stod för kvällens avslutning och dagens höjdpunkt.
Denna både tokroliga och musikaliskt oerhört drivna grupp fick publiken att lämna tältet i högljudd besvikelse över att inte få höra ännu mer än en och en halv timmes musik.
-Vi kan spela ännu snabbare än Pantera, retades Bill Davis och sedan bevisade de att det var sant. Även hårdrockarna föll pladask för ett helt perfekt lån från gitarrsolot i Led Zeppelins Stairway To Heaven.
Den otroligt drivne trummisen Kyle Melancon "moonade", basisten Ned Hickle och Davis gned gitarrsträngarna mot varandra och 50-talets rock'n'roll-låt At The Hop blev Smoke Some Pot.
Status Quo - ett av de band som tvingades ställa in förra året - lever fortfarande upp till sitt namn. Ingenting förändras. Och det är precis så publiken vill ha det. För ingen annan grupp kan boogierock på samma självklara förutsägbara sätt.
Clawfinger öste på för fullt redan på förmiddagen. Black Ingvars Magnus Tengby satte eld på sig själv och retade upp besvikna Van Halen-fans genom sin variant på deras Jump.
Hammerfall öste på bra i tältet med sin "tyska hårdrock från Göteborg", som duktige sångaren Joacim Cans kallade gruppens musik. Johnny Lang var ett mer långväga blueslöfte från USA som hade superproffsig uppbackning.
D:A:D från Danmark är inte lika kul längre. Tjejgruppen Sobsister däremot jättekul när de inte låter sig förolämpas av jobbiga killar längst fram vid scenkanten.