Sahara Hotnights

Latin Kings

Kent

Namn: Ronnie Schmidt
Bakgrund: Musikaliskt rent handikappad, blockflöjt som barn men fixade aldrig "Sov du lilla videung" så jag slutade.
Arbete: Marknadsassistent
Merit: Flitig skribent för hårdrocksfanzinet Fear Magazine som troligtvis ges ut mest oregelbundet av samtliga blaskor i det här landet. Halkade in på Rockguiden
av en ren slump.
Favoritartister: Kent, Radiohead, Neurosis, Massive Attack, Portishead, Opeth, Fear Factory, Counting Crows, 16 Horsepower
Rock n roll historia: När Thåström för två år sedan i ösregnet vid Röda Sten efter alla dessa år kör "Staten och kapitalet" . 
Flickvännen står och drar i en och vill hem till värmen medan jag står och ler åt den levande legenden. Magiskt!

Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder är ett väl använt uttryck som tillhör ett av de citat jag föraktar mest. Jag skulle t.ex. vilja se den utstyrsel som upphovsmannen till detta citat skulle haft på sig vid föregående års Arvikafestival. Rustningen hade rostat, dykardräkten försurat och dunjackan exploderat. Leran stod bokstavligen upp till knäna, regnet öste ner och närmre helvetet kommer jag förhoppningsvis aldrig. Tre dagars vandring i gödsel och till råga på allt ett brustet förhållande när jag var åter från helvetet. Helvetet tur och retur helt enkelt! Handen på hjärtat så har vädret en enorm betydelse vid festivaler och en starkt bidragande orsak till att detta måste vara den bästa Hultsfredsfestivalen på många år är just vädret. Solen skiner för fullt de två inledande dagarna och den avslutande dagen faller ett härligt tunt svalkande duggregn över oss och man kan stundtals tro att himlen står ensam för regin av denna festival. Cannespalmen står i sådana fall och svajar för senast jag besökte festivalen var 1999 och sedan dess har allt förbättrats. Bokningarna är intelligentare, organisationen betydligt bättre och professionalismen överglänser ”konkurrenter” som t.ex. Roskilde och Arvika. Festivalens grogrunder finns där, dvs. åtminstone de som jag värdesätter nämligen omtanke, gemenskap och ödmjukhet. Ibland känns det som man traskar omkring i Di Leva-land och jag har svårt att tänka mig att ingen älskar någon på denna festival. Harmonin är fullständig och visst kan drogerna och alkoholen ha en viss betydelse men majoritetsdrogen är hos oss liksom hos Dogge, kärleken. Måhända saknar jag ett starkt brittiskt popband som kanske Coldplay, Pulp eller Suede och visst är hårdrocksutbudet rent pinsamt, men det är uppenbara smällar som måste till för att få en bredd på utbudet. Ett par bokningar förstår jag inte alls som t.ex. de evigt trista Manic Street Preachers eller Feven som ingen tycks tycka om förutom Mona Sahlin. Originella band som Tool , Kent och Rocket from the Crypt reparerar dock enkelt denna misär.
Hultsfredsfestivalen 2001 är den starkaste festival jag någonsin varit på och förväntningarna inför nästa år är redan nu välförtjänt höga. De har lärt sig av sina misstag och gjort ett fantastiskt jobb för att återigen etablera förtroende. 
Jag lyfter på hatten och gratulerar Axelsson och Co till en fantastisk festival med en handfull fantastiska minnen. Tack.

Ronnie Schmidt