En
drogfixerad narkotikadebatt
(en något förkortad version av denna artikel var införd i Göteborgs-Posten på GP Debatt den 28 april 2001)
Debatten om den svenska narkotikapolitiken lider av en svårartad drogfixering. Om kampen för Sverige som ett narkotikafritt samhälle ska lyckas krävs en ny strategi. Det är ologiskt att lägga all kraft på att bekämpa spridningen av illegala preparat samtidigt som vi stillatigande accepterar hur användningen av legala droger som bot mot psykisk ohälsa sprider sig som en löpeld över landet.
För inte är väl metadon, alkohol och läkemedel lösningen på narkotikaproblemet?
Nu senast är det Hasselarörelsens ordförande Widar
Andersson – tillika ledamot i Narkotikakommissionen - och Kent Andersson, ordförande
i Sociala utskottet, Majorna SDN, som med rätta förfasar sig över att
Socialstyrelsen överväger att ge Läkemedelsverket regleringsansvaret för
metadon och andra liknande droger (GP 20/4).
-Att släppa metadonet till Läkemedelsverket innebär däremot en
ytterligare separering och försvagning av svensk narkotikapolitik, skriver
de.
De har helt rätt. Men de drar inte ut konsekvenserna av sitt resonemang.
Utvecklingen borde gå åt motsatt håll. Alla droger – såväl
legala som illegala – som påstås kunna lindra psykiska problem och få människor
att må bra, borde kontrolleras och utvärderas av Socialstyrelsen.
När Folkhälsoinstitutet blir en statlig och styrande myndighet vid halvårsskiftet
bör man sätta målet högre än vad Narkotikakommissionen gör. För den
exploderande användningen av narkotika, läkemedel och alkohol håller på att
bli vårt största folkhälsoproblem.
-Man kan få vilken medicin som helst mot en liten depression. När jag var ledsen och ville ha någon att prata med fick jag bara ett recept i handen. För mig är det samma sak – drog som drog, är bara ett av många tankeväckande citat ur de diskussionspromemorior som föregått Narkotikakommissionens slutbetänkande.
Narkotikakommissionen föreslår en upprustning av samhällets åtgärder mot narkotika för att komma till rätta med den oroande utvecklingen. Det är bra. Men tyvärr inte tillräckligt.
Är vissa medel acceptabla bara för att de är lagliga?
-Klart man blir mer
liberal när alla omkring en käkar piller. Om morfar går på Viagra och morsan
på Rohypnol är det större chans att man tar emot den där lilla tabletten som
heter e. Det sänker tröskeln. Det är självklart, man blir van vid piller,
är ännu ett citat som Narkotikakommissionen borde lagt större vikt vid.
Såväl gatulangaren som läkaren som skriver ut allt populärare antidepressiva
medel som Cipramil och Zoloft förespråkar nämligen samma kortsiktiga
neurokemiska lösningar. Målet är i bägge fallen att må lite bättre på
kort sikt.
Såväl unga som vuxna förväntas acceptera synen på människan
som en i huvudsak kemiskt manipulerbar organism som måste tillföra kroppen något
medel för att må bra. Det som man försöker få varje människa med
missbruksproblem att sluta med!
Narkotikakommissionen fick i uppdrag att utvärdera samhällets
narkotikapolitiska insatser sedan mitten av 1980-talet. Detta satte fokus enbart
på den illegala narkotikan på ett olyckligt sätt.
I dag när såväl legala som illegala droger blandas som aldrig förr – detta har vi behandlare varit tvungna att anpassa oss till för länge sedan - är det närmast löjeväckande att fortsätta planera omfattande nya insatser inom såväl förebyggande arbete som vård och behandling enbart utifrån om ett preparat är narkotikaklassat eller inte. Alla nya syntetiska droger gör det ju nästan omöjligt att hänga med i utvecklingen dessutom!
Det vägval som Narkotikakommissionen ställer oss inför är i själva verket inte ett val av om vi ska fortsätta ha en hög målsättning för vår kamp mot narkotikan. Valet handlar i grunden om vilken människosyn vi vill ha och vilken syn vi har på psykisk ohälsa och hur den ska behandlas.
Vårt samhälle är på väg in i en drogberoende livsstil i stället för att - som missbrukaren i en psykoterapeutisk behandling - försöka lösa de grundläggande problem hon eller han försöker fly ifrån.
Det är läkemedelsindustrin och alla de läkare som skriver ut mediciner mot allehanda psykiska symtom som marknadsför och ger legitimitet åt denna nya drogfixerade människosyn. Och som på så sätt också gör avståndet till den illegala narkotikan mindre.
Vuxna människor som tagit ett stort ansvar, stressat och ”gått in i väggen” får ”lyckopiller” för att inte känna sig lika ledsna och misslyckade. Utagerande barn och ungdomar som inte lärt sig att uttrycka sina känslor på något begripligt sätt diagnosticeras som ”bokstavsbarn” och görs till narkomaner. Känslor av meningslöshet anses vara tecken på en ”depressionssjukdom”, som naturligtvis också måste medicineras.
Den som ägnat en stor del av sitt liv åt missbrukarvård och psykoterapi kan inte annat än att bli så förtvivlad att en medicinering förmodligen är påkallad! Det som tidigare sågs som ett problem hos en person med missbruksproblem kommer nämligen med en fortsatt utveckling i denna riktning snart att ses som normalt.
För några ”riktiga” sjukdomar i medicinsk mening är det inte. Bara för att vissa symtom lindras när man tillför ett kemiskt preparat bevisar ingenting – i synnerhet inte som man får en mängd biverkningar på köpet. Detta är vetenskap på en alltför låg nivå. Det är något som tyvärr alltför ofta förtigs i den offentliga debatten.
Det som är verksamt i en sjukdomsmodell – med åtföljande diagnos och medicinering – är att personen i fråga blir befriad från skam och skuld. Att känna sig misslyckad är oerhört skamfullt. Att med hjälp av en diagnos få ”syndernas förlåtelse” är det som i själva verket förklarar att såväl den som är bärare av problemet och omgivningen snabbt mår bättre. Om man är sjuk kan man väl inte vara ansvarig och skyldig för allt dumt man gjort?
-Inte ska du bli så
ledsen för att du förlorat ditt arbete! Du måste lida av en depression också.
Visst är reaktionen
begriplig som en reaktion på en psykiskt påfrestande situation. Men hade du
inte haft en depressionssjukdom också så hade reaktionen inte blivit så
kraftig! säger den välmenande läkaren till sin olyckliga patient.
Logiken i den sista meningen kan jämföras med att man visar upp
krockskadade bilar som ett bevis på hur dåligt de är tillverkade eftersom de
blivit skadade. Du hade inte blivit så skadad om du inte var felkonstruerad från
början. Alltså är olycksorsaken den att vissa bilar/människor är
”sårbarare” än andra!
Vart tog föraren – det individuella ansvaret – vägen? Vad hände egentligen? Vem krockade med vem, och hur? Blir inte skadorna värre om man krockar i hög hastighet eller upprepade gånger? Hur kan bilens konstruktion vara orsaken? Kan det inte ha hänt en förfärlig olycka, eller flera olyckor, om en människa mår väldigt dåligt? Måste man medicinera bara för att omgivningen inget förstår?
Jag är helt övertygad om att det är skuld-, skam- och ansvarsbefrielsen som är förklaringen till varför så många - även kemiskt orienterade behandlingsmetoder - fungerar. Jag känner till exempel till flera familjer med ”bokstavsbarn” (ADHD, DAMP), som fått det riktigt bra trots att man ”glömt” ta medicinen. Diagnosen blir inträdesbiljetten och den magiska komponenten för att få hjälp. Framför allt är det föräldrarna som känner att de får hjälp med sin egen skuld och skam. Till priset av att deras barn stämplas för livet.
Är det denna nya sköna värld vi vill ha? Att fler och fler av oss blir drog(miss)brukare?
Denna fråga ställs inte bara av oss som möter trasiga själar
i ett psykoterapirum.
Antonio R. Damasio, professor i neurologi vid University of Iowa College of
Medicine och vid Salk Institute for
Biological Studies, La Jolla i Kalifornien, skriver så här i sin bok Descartes
misstag – känsla, förnuft och den mänskliga hjärnan (Natur och kultur,
1999):
”Om man genom att t
ex höja serotoninnivåerna kan behandla inte bara depressioner utan också dämpa
aggressivt beteende och göra folk mindre blyga och mer säkra på sig själva,
varför inte då dra fördel av detta? Vem annan än en puritansk glädjedödare
skulle väl förneka en medmänniska att njuta frukterna av dessa undergörande
mediciner?
Problemet är naturligtvis att valet inte är lika entydigt och självklart som
det i förstone kan te sig. För det första vet vi ingenting om de långsiktiga
effekterna av de här medlen. Vidare är de sociala konsekvenserna av att stora
grupper av befolkningen kontinuerligt äter den här typen av mediciner
likaledes okända. Och kanske viktigast av allt: Om man inte försöker lösa de
grundläggande orsakerna bakom lidandet, såväl på det individuella som det
sociala planet, utan bara behandlar symtomet, är det inte troligt att effekten
blir speciellt långvarig. Roten till det onda finns ju fortfarande kvar.
Det är smärtsignalerna som får oss att styra undan för de faror som lurar, både
i nuet och en förväntad framtid. Det är svårt att tänka sig individer och
samhällen styrda av sökandet efter njutning snarare än undvikandet av smärta
över huvudtaget skulle överleva någon längre tid.”
Narkotikakommissionen vill ge Socialstyrelsen effektivare metoder att
kontrollera på vilka grunder läkare skriver ut narkotiska läkemedel. Dessutom
vill man att Socialstyrelsen tillsätter ett särskilt råd för missbrukarvård
för att stärka inflytandet från forskning och dokumenterad praktik.
Den viktigaste frågan man har att diskutera i detta förhoppningsvis
tvärvetenskapliga forum är om alkohol och läkemedel är lösningen på
narkotikaproblemet.
Bert Gren
Bert Gren är specialist i klinisk psykologi och arbetar på S:t Lukas i Göteborg som psykoterapeut, handledare och utbildare. Han är författare till ”Att sluta missbruka” och ”Offensiv narkomanvård” - bägge rapporterna utgivna av Socialstyrelsen 1992. Han arbetar med det databaserade dokumentations- och kvalitetsutvecklingssystemet DOK som IKM – Institutet för Kunskaps- och Metodutveckling inom ungdoms- och missbrukarvården – och Statens Institutionsstyrelse utvecklat tillsammans med behandlare på ett 80-tal enheter runt om i Sverige, och som används för kvalitetsutecklingsändamål och för att leverera statistik till EU om narkotikamissbrukare i behandling.