NAPSTER
klarade sig med nöd och näppe från att behöva
stänga sin sajt där man erbjuder gratis programvara för att användarna
ska kunna dela MP3-filer med varandra.
-Jag är glad och tacksam över att vi inte behöver överge våra 20
miljoner användare och att vi kan fortsätta hjälpa artister, sade 19-årige
Napster-grundaren Shawn Fanning.
Det är Recording Industry Association of America, som åtalade
Napster för brott mot upphovslagen i december, som försökt få
MP3-bytarsajten stängd.
I alla fall krävde man att allt material som ägs av deras medlemmar -
bakom står de fem största skivbolagen i världen - skulle tas bort.
En omöjlig begäran eftersom Napsters företagsidé ju är att inte
erbjuda en enda MP3-fil utan ett program som gör att alla användare världen
över själva kan byta filer med varandra!
Napster menar att man inte kan förbjuda ny teknologi. Det har ingenting
med upphovsrätt att göra.
Det är detta som blivit en så svår juridisk nöt att knäcka. För rent
logiskt borde ju alla CD-R-skivor också förbjudas eftersom de gör det möjligt
för ägaren av en sådan att spela in musik till någon kompis och ta en
liten summa för beväret.
Redan före Napsters överklagande vann gehör uppmanade man alla
Napster-anhängare att köpa skivor den sista helgen i juli med artister
som stött sajten. Däribland Chuck D, Limp Bizkit, Mix Master Mike, DJ
Spooky, the Grateful Dead, Eve 6 och Social Distortion.
Dessutom uppmanar man på sajten folk att emaila till skivbolagsdirektörer
för att tala om att man som Napster-anhängare älskar musik och att man
också samtidigt köper skivor.
Senast den 18 augusti måste Napster komma in med en formell framställan.
RIAA måste sedan svara senast den 8 september.
RockGuiden tippar dock på att man når en överenskommelse så småningom.
Det finns i dag åtskilliga alternativ till Napster och skulle de tvingas
stänga utbryter full anarki på nätet.
Inte kan väl den mest hårdhudade skivbolagsdirektör tacka nej till att
smarbeta med en sajt som har 20 miljoner användare?
Vilken publik att lansera nya skivor för!
25 juli 2000
Ännu
en vinklad bild av The Sex Pistols
-Har
du aldrig haft en känsla av att ha blivit lurad? pratsjunger Johnny
Rotten i slutet av The Filth And The Fury när Sex Pistols håller på att
falla sönder i USA p g a basisten Sid Viscious heroinmissbruk.
Det är så sant som det är sagt.
Första Sex Pistols-filmen Julian Temple gjorde - The Rock'N'Roll Swindle
- var gruppmanagern Malcolm McLarens skapelse. 70-talets punkpionjärer
ville han själv ta åt sig äran av.
Andra Sex Pistolsfilmen Julian Temple också gjort - The Filth And The
Fury - är gruppens egen version av detta så älskade och hatade band
under högerregimens England.
En film som äntligen berättar
"sanningen", lovar reklamen.
Pyttsan heller!
Under 2000-talets första år får vi ännu en vinklad bild av de
händelsrika åren på mitten av 70-talet då musikbranschen fick en
välbehövlig spark i röven (det var precis det språket som började
användas).
Varför en film till av samma filmare?
Jo, för under de åren som gått så har medlemmarna i Sex Pistols
lyckats erövra rätten till gruppnamnet, all musik och alla filmer från
Malcolm McLaren.
Att de nu fått Julian att vinkla historiebeskrivningen till sin egen
fördel handlar alltså inte bara om personlig upprättelse utan också om
en ekonomisk sådan.
Precis som återföreningsturnén som ju inte var någon höjdare rent
konstnärligt.
Har du aldrig haft en känsla av att ha blivit lurad?
Jo! The Filth And The Fury med sina ryckiga långsökta klipp är en
riktigt dålig film.
Men den ger ändå en påminnelse om en tid då rockmusiken fortfarande
kunde skaka om ett helt samhälle.
Med God Save The Queen - som blev förbjuden i engelsk radio - fick
det engelska samhället en spark rakt i skrevet.
Sex Pistols blev en hatad och bannlyst grupp. Inte bara för att de
skapade kaos vid sina framträdanden. Utan mest för att de påminde om
att det fanns en arbetarklass som led av arbetslöshet och orättvisor.
Utan Malcolm McLarens kontakter i musikbranschen hade gruppen aldrig
kommit någonstans.
Utan gruppens känsloladdade musik hade han heller aldrig kommit lika
långt.
I USA var man inte redo för Sex Pistols redan då. Det var först med
grungens intåg på 80-talet som rockmusiken plötsligt började spegla de
ungas bild av samhället igen.
Filmens styrka är att den visar att 70-talets engelska punk inte alls var
lika deprimerande. För plötsligt var man värd någonting trots
arbetslöshet, och kunde dessutom bilda band utan att man kunde spela.
En beundrare till gruppen, som tog klivet upp på scen, var Sid Viscious,
som inte klarade varken musikaliskt eller mentalt att ersätta Glen
Matlock på bas (som ju varit med och skrivit låtarna).
När Sid träffade New York Dolls-horan Nancy Spungen så gick ju allt åt
helvete med heroinberoende, mord och självmord. Han fick för mycket av
allt alldeles för snabbt alldeles för ung. Det finns det en film om
också.
Johnny Rotten säger i filmen att Sex Pistols egentligen var en
humoristisk grupp i god engelsk music hall-tradition.
Det är ännu en vinkling så god som någon.
Men en välbehövlig motvikt till allt snack om Sex Pistols som en
managerskapad droggrupp.
1 augusti 2000
Pinsamt,
Dylan! Pinsamt!
Pinsamt,
Dylan! Pinsamt! Det är det enda man kan säga om Polarpris-
utdelningen 2000 i Stockholm den 15 maj.
Isaac Stern, som fick det ena priset för sitt inspirerande violinspel
under ett helt liv, gjorde sitt bästa för att se glad ut trots alla
pinsamheter.
Han spelade även själv senare under banketten för att uttrycka sin
tacksamhet för att få det man från svensk sida hoppas på ska kunna bli
ett musikens Nobelpris.
Bob Dylan däremot surade sig igenom hela ceremonin - och flög sedan i väg till
Finland innan det var dags att bli bjuden på en bit mat.
När Louise Hoffsten gjorde en underbart finstämd tolkning av hans What
Good Am I lär han ha dragit på ena mungipan.
Pinsamt, Dylan! Pinsamt!
Jag respekterar dej för att du inte vill synas i kändisspalterna. Det
är pinsamt att se hur folk gör vad som helst för att hamna i media.
Men din strävan efter att inte leva upp till myten har nu drivits så
långt att du snarare förstärker myten om dej själv genom inte ens
vilja gå ur limousinen och vinka lite uppskattande till dina fans som
väntat och väntat utanför Bewaldhallen.
Det är rena Michael Jackson-fasonerna!
Men visst förstår jag att du inte var glad under
prisutdelningsceremonin. För med undantag för Louise Hoffsten var det
inte mycket att se glad ut för.
Ett klämkäckt körmedley på ABBA-låtar var en enda lång pina.
När sedan Bryan Ferry dundrade i gång med A Hard Rain's A Gonna Fall
blev det riktigt pinsamt.
Hans cover kan man inte ta som något annat än ett skämt. Och hans
framträdande kan inte ha varit något annat än ett desperat försök att
göra reklam för senaste plattan med gamla schlager-covers typ Falling In
Love Again. För att inleda framträdandet med den senare var helt
malplacerat!
Inte ens när du hjälpte till att ge kungen ditt pris så att han skulle
kunna dela ut det till dej - ni hamnade väl inte riktigt i den ordning
det var tänkt på scen - kunde du skratta med publiken. Du gjorde inte
bort dej - det var ren hygglighet att räcka ut en hjälpande hand!
Nåväl. Det är ingen idé att rikta denna text direkt till vår
rockhjälte. För i sin senaste inspelning Things Have Changed från
filmen Wonder Boys sjunger han att han brukade bry sig men inte nu
längre. För saker och ting har ändrats och han försöker fly så
långt ifrån sig själv som möjligt.
Det var helt tydligt en olycklig gammal man som fick årets Polarpris.
16 maj 2000
Bojkotta
Grammis-jippot nästa år! Inte
för jag väntat mig något annat. Efter allt strul med nomineringarna
blev årtusendets första Grammis-galan en förnedrande "vi dunkar
varandra i ryggen"-föreställning som blev nattsvart för
rockmusiken.
OK, LOK fick pris som 1999 års bästa hårdrockband - skulle det inte
vara "hård rock" som det stått i nomineringarna? - och
Thåström blev årets artist. Men varför fick inte Robertsfors-tjejerna
Sahara Hotnights en Grammis?
Freddie Wadling - som har en av landets bästa rockröster - fick ett
vis(!)pris för sitt album En skiva till kaffet.
Snälla nån!
Den ende som klarade sig undan denna bedrövliga kväll med hedern i
behåll var Thåström. För han var inte där!
Gör som Thåström - bojkotta Grammis-galan nästa år!
Tjerna i Sahara Hotninghts kunde inte dölja sin besvikelse över att
deras två nomineringar inte ledde till någon enda Grammis. Varken för
årets nykomling eller för årets grupp.
För att sedan ta revansch i ett fullständigt lysande liveframträdande
där de lade ner all sin känsla i låten Quite A Feeling. Ni tog hem
Grammis-galan!
Vad mer kan man begära?
Visst Kent är bra. Men senaste albumet Hagnesta Hill är inte i klass med
de tidigare och låten Musik Non Stop snubblande nära den urvattnade
Lambretta-pop skivbolagen tycks favorisera just nu.
Patrik Isaksson är den nya favoriten, som fick hur många Grammisar som
helst. I alla fall var det tre!
Lars Winnerbäck fick nöja sig med en som textförfattare.
Välförtjänt!
Precis som hederspriset som gick
till Povel Ramel.
En vital musikskapare i geniklassen - jag hörde och såg honom i
Göteborg häromdagen - som i sitt tacktal berättade en historia om hur
skivbolagen under hans allra första år som artist inte begrep någonting
av vad han höll på med.
Skivbolaget RCA, som har både Sahara Hotnights och Kent, har verkligen
hittat två riktiga guldkorn.
Synd bara att Grammis-juryn inte inser att Sahara Hotnights kommer att
lägga rockvärlden under sina fötter inom ett par år!
14 februari 2000
Skivbolagen har tappat
greppet igen!
2000-talets
början blir en spännande tid. För precis som så många gånger förr
under rockmusikens snart 50-åriga historia har skivbolagen tappat greppet
ännu en gång. Inte kunde väl någon ana i början av 1999 att några
tjejer i 18-20-årsåldern från Robertsfors skulle göra årets bästa
debutalbum?
"Rocken är död!" stod det i tidningarna i början av 60-talet.
Samma sak skrek Jim Morrison i The Doors i slutet av samma decennium.
Marilyn Manson har samma budskap i slutet av 90-talet:
Rock is deader than dead
shock is all in your head
your sex and your dope is all that we're fed
so fuck all your protests and
put them to bed
God is in the TV
Rockmusiken har blivit en industri där den äkta
beskrivningen och protesten mot begränsande livsvillkor har ersatts av
marknadsförda "protestprodukter" som ska tillfredsställa även
detta behov. Köp rockmusik, sex, lyckopiller och sprit! Protestera gärna
i min affär!
Repressiv tolerans heter det med ett fint ord. Om hur samhället suger upp
och tolererar protestyttringar när de kan marknadsföras i en lättsåld
form.
Eller som John Lennon sjöng i Working Class Hero:
Keep you doped with religion and sex and
TV
And you think you're so clever and classless and free
But you're still fucking peasants as far as I can see
Punkens 70-tal var det mest komiska. Spontana uttryck
som trasiga kläder med säkerhetsnålar - som skulle visa hur
"trasig" man också kände sig inombords - blev till färdiga
trasiga kläder som kunde köpas i dyra modebutiker!
Så visst har rocken varit död många gånger förr. En koll på
försäljningslistan i Sverige vid jul 1999 är en mycket deprimerande
läsning.
Carola, A Teens, Celine Dion, Markoolio och Cher ligger överst. De enda
namnen med rockanknytning bland de femtio bästsäljarna är Kent,
Metallica, Eric Clapton, Thåström, Queen och Eurythmics.
Jo, Sahara Hotnights ligger efter bara åtta veckor på 49:e(!) plats. Det
mest deprimerande av allt!
Men en förändring är redan på gång. På Internet kryllar det av
musiksajter som erbjuder artister och lyssnare att mötas vid sidan av de
stora skivbolagen. MP3-tekniken har ökat musikintresset dramatiskt i de
yngre åldrarna. Alltfler band vill tillbaka till den ursprungliga
rock'n'roll-känslan trots musikkritikernas fnysningar.
Men har 1999 verkligen varit ett ökenår?
Verkligen inte! Det ges fortfarande ut så mycket rockmusik att ingen kan
ha hunnit lyssna på allt. Så ingen kan egentligen veta! Det har funnits
tillräckligt att njuta av.
En liten kort årssammanfattning väcker många positiva minnen till liv.
RockGuiden ser tillbaka på 1999
Årets...
...
debutalbum 1: Sahara Hotnights
... debutalbum 2: LOK
... 60-talsrock: The Facer
... depprock: Evergrey
... liverock 1: Thåström
... liverock 2: Deep Purple
... comeback 1: Bruce Springsteen & The
E-Street Band
... comeback 2: Di Leva
... comeback 3: Paul McCartney
... comeback 4: Blondie
... comeback 5: Pugh Rogefeldt
... comeback 6: XTC
... comeback 7: Lynyrd Skynyrd
... Bob Dylan: Eldkvarn
... mest överskattade 1: David Bowie
... mest överskattade 2: Metallica
... intelligentaste: Marilyn Manson
... konstrock: Nine Inch Nails
... Korn: Issues
... sångare: Chris Cornell
... gitarrist: Mattias IA Eklundh
... box: Loud, Fast And Out Of Control
... hårdrock 1: Therapy?
... hårdrock 2: Machine Head
... svenska rock'n'roll-löfte: Rickshaw
... System Of A Down: Slipknot!
Gott Nytt Rock'n'Roll-Millennium!
27 december 1999
PS Billy Corgan i Smashing
Pumpkins har nu erkänt att han hade fel när han sade att rocken är död
för två år sedan när gruppen gav ut albumet Adore
(december 1999)
Sluta jaga MP3-piraterna!
Skivbranschen har fått panik av all illegal MP3-musik på Internet. Nu har
man kommit så långt att man gått till åtal även i Sverige. Med fantasifulla belopp i
skadeståndsanspråk.
Sluta jaga MP3-piraterna! De som lägger ut musik på sina hemsidor gör det nästan utan
undantag utan att tjäna pengar på det. Det är fel att artister och skivbolag inte får
någon ersättning. Men när man börjar skjuta mygg med stora kanoner är det dags för
lite eftertanke.
På 50-, 60- och 70-talet var det de små fyrtiofemvarvsvinylskivorna som fick en ny
generation att älska rockmusik. På 70- och 80-talet var det de stora tolvtumsvinylerna
som precis som i dag satte fart på musiken och benen på dansgolvet.
Vad händer i slutet av 90-talet?
Jo, äntligen har det kommit ett nytt media som fått unga (mest killar) att med hjälp av
sitt dataintresse börja byta musik med varandra, diskutera musik, spela musik... att få
musik som ett stort intresse med andra ord.
MP3 är bara början av den revolution vi befinner oss i. Skivbolag, skivaffärer och
andra mellanhänder lever farligt i musikbranschen precis som i alla andra branscher. Med
hjälp av Internet har kunden fått allt mer att säga till om. Tekniken har flyttat in i
hemmen så nu behövs det bara ett antal ettor och nollor för att åstadkomma den
ljuvaste musik. Ettor och nollor som är lätta och billiga att skicka över
telefonledningen. I stället för CD-skivor i papper och plast som måste transporteras
och lagerhållas på alla möjliga platser.
Sluta jaga MP3-piraterna!
Deras tid är ändå snart ute. Anpassa alla böter till vad de själva har tjänat i
stället för vad skivbolagen tror sig ha förlorat. Det är inte alls säkert att alla
som laddat ner MP3-filer hade gått och köpt alla låtar på skiva i stället. Troligtvis
inte!
Nu när David Bowie lanserar sitt nya album ...hours på Internet är det fortfarande en
PR-grej för att få upp intresset för den gamle kameleontens nya musik.
I själva verket tävlar bolagen om att bli först med en teknik som skyddar
upphovsrätten. Så att den som i framtiden köper musik genom att ladda ner den på
hårddisken - för att sedan kanske också bränna egna CD-skivor eller ladda över den
på små portabla spelare - inte kan sprida den vidare hur som helst.
Än så länge håller de på och utvecklar MP3, MP4, Liquid Audio, Real Audio, Microsoft
Media Technologies m fl format. Alla satsar på olika hästar. Så det kan dröja innan vi
får en ny gemensam standard.
Men finns det något intresse?
Vi får se hur det går för David Bowie.
Men Tom Petty har nyligen kunnat berätta att en låt som gick att ladda ner gratis från
hans sajt lockade 150.000 personer!
Bert Gren 98.09.03 PS
17-åringen i Sverige har friats både i tings- och hovrätten eftersom
han bara länkat ill andra MP3-sidor. 98.12.27
Det är skillnad på porr och musik! När detta skrivs har
kungahuset i Sverige blivit skändat genom att någon klippt in deras ansikten på grova
porrbilder. Som sedan lagts ut på Internet.
Nu när RockGuiden lägger ut en inspelning med Deep Purple
från Sweden Rock Festival 1999 är detta precis lika olagligt.
Men - det är skillnad på porr och musik! Eller?
I detta fallet handlar det om att låta alla rockintresserade som surfar in på RockGuiden
få en chans att bilda sig en egen uppfattning om Deep Purples sågade konsert.
Jo, just det - sågade! För dagspressen skrev ner gruppen totalt. Trots att Steve Morse
bevisligen är en av världens bästa gitarrister!
Från att i början ha varit livrädda för Internet har både artister och skivbolag
världen över nu börjat kämpa för att ta kontroll över det nya mediet. Så det är
mina förhoppning att ingen ska agera mot RockGuiden. Utan i stället se det som god
reklam för en trendlös grupp som fortsätter att göra storartad musik efter så många
år.
Detta handlar ju inte om att göra porrbilder av Deep Purple. Detta handlar om att hylla
en suverän grupp genom att sprida deras musik. Olagligt - OK - men ingen seriös
rockälskare nöjer väl sig med en primitiv MD-inspelning som omformats till Real Audio?
Ett nytt dubbelalbum inspelat i våras i Australien är dessutom på gång. Köp det!
Några kommentarer?
21.07.99
Bill Clinton gillar krig men inte rock'n'roll!
-Våra
barn matas men en stor dos våld varje dag - och det säljer, sade Bill Clinton när han i
början av juni berättade att han beordrat Federal Trade Commission och Department Of
Justice att undersöka hur musik, filmer och andra nöjesprodukter marknadsförs till
barn.
Han nämnde förstås inte sin egen huvudroll i den pågående "flygkampanjen"
mot Jugoslavien, där han själv pratar precis som en tonåring på glid som lägger
skulden för sitt eget våld på andra.
Leeende och stolt går han omkring bland sina egna soldater. Med budskapet att krig är
kul, inte alls farligt och berättigat om man bara kan hitta någon knäpp typ någonstans
man kan skylla allt ont på.
Vi som såg Bill Clinton som en ny slags president är fruktansvärt besvikna. Alla hans
kvinnoaffärer är en sak. Eric Clapton avslöjade häromdagen att säkert haft ett
1000-tal kvinnor. Så det är ingenting vi som gillar rock'n'roll blir särskilt upprörda
över. Även om det är ett tecken på ett olyckligt och inte lyckligt liv.
Men nu när denne på ytan charmerande amatörmusiker vänder sig emot alla artister som
hjälpte honom in i Vita Huset - även en kontroversiell artist som Lou Reed bjöd han ju
in - är det rent bedrövligt!
-The president has demonstrated that he's a lot less a man than we thought he was, skriver
Michael Goldberg i Music News Of The World.
Pressad av den uteblivna snabba segern i Kosovo, Monica Lewinksy-affären och de upprörda
känslorna i samband med skolmorden nyligen är han feg nog att vända sig mot
nöjesindustrin i stället för att förbjuda vapen eller avbryta det orättfärdiga
mördandet av oskyldiga människor i Jugoslavien.
Marilyn Manson och Offspring har ju redan pekats ut av en del frikyrkor som orsaken till
våldet. Nu vädrar säkert Tipper Gore morgonluft - hon som är gift med vicepresidenten
Al Gore - eftersom det var hon som var kvinnan bakom försöket att censurera rocktexter.
Ett fullständigt löjligt projekt, som ju bara har lett till att skivbolagen gärna
sätter på en varningstext om att en del texter kan uppröra och behöver diskuteras med
vuxna.
Det ska bli intressant att se vad man kommer fram till. För om man även vågar granska
den s k finkulturen - vilket jag tvivlar på - blir det ett omedelbart förbud för
marknadsföring av många operor som innehåller mord, äktenskapsbrott, hämnd,
korrumption, homosexualitet och dryckenskap.
Barn behöver vuxna det är helt klart. Men barn har ofta lättare att skilja på
verklighet och fantasi än vad vuxna har. Är det inte svårare att förklara
"flygkampanjen" än mördandet i en actionfilm?
Är det så svårt att förstå att Marilyn Manson gisslar det korrumperade och
dubbelmoraliska i det amerikanska samhället genom att själv spela olika roller i sina
texter?
Vad tycker du?
08.06.99
Äntligen en ny rocktidning!
Rockguiden var ju
först förstås! Men nu har även engelsmännen fattat att det finns en stor publik som
vill läsa om rock i alla former. Utan massa tjafs om favoritkalsonger, favoritöl eller
annat meningslöst rock'n'roll-snack.
"Rock Sound - Music with an
attitude" heter en ny månadstidning som i maj 1999 bara hunnit fram till sitt andra
nummer. Och en ännu risig hemsida!
Med Reef på omslaget och intervjuer med Ultrasound, Limp Bizkit, Mogwai, Skunk Anansie
och Offspring är tidningen en tillflyktsort för alla som tycker att Mojo är för mossig
och Kerrang är alltför hård.
Här samsas ny rock, metal, punk och även en del futuristisk dansmusik med några sidor
återutgivningar. Vi är ju många som kan gilla både Mötorhead och Radiohead!
Nya band som Delirious?, Stony Sleep och Buckcherry finns på en CD som tyvärr bara
följer med tidningen i England.
Av läsarresponsen att döma blev det succé direkt.
-Det är dags att vi visar musikindustrin att folk kan gilla en miljon olika saker än
bara indie, metal eller world music, skriver redaktionen.
Månadens album i april?
Candyass med Orgy!
99.05.17
Kommer skivbolagen att överleva?
Internet har en
nyckelroll när det gäller musikdistributionen framöver. Utvecklingen går så snabbt
att varken skivbolag eller skivaffärer blir en självklarhet i framtiden. För nu har
"MP3" gått om "sex" som det vanligaste sökordet!
Vad det handlar om är MP3-tekniken som gör det möjligt att ladda ner musik i om inte
CD-kvalitet så i alla fall i Mini Disc-kvalitet.
Nu när CD-brännarna börjat bli en självklarhet händer det skumma saker i de svenska
stugorna. MP3-filer laddas ner - mestadels olagligt - och bränns på CD-skivor som sedan
spelas i datorn eller med hjälp av en vanlig CD-spelare.
Kul för alla musikälskare. Men inte lika kul för den som har tänkt tjäna en hacka på
att göra eller sprida musik.
Men Internet-tekniken har både en fram- och baksida.
Artister kan få kontakt direkt med sin publik via Internet. Skivbolagen kan också nå
sin publik på samma sätt. Precis som skivförsäljarna som inte behöver vara affärer
utan bara finnas på Internet.
Det är bra - men....
Kommer skivbolagen att överleva? Kommer skivaffärerna att överleva? Kommer CD-skivan
att överleva? Kommer vi själva att överleva?
Om vi lämnar de stora ko(s)miska frågorna och återgår till det intresse vi alla har
gemensamt - annars läser du väl inte det här? - så måste vi alla fundera över vart
utvecklingen är på väg.
Det viktigaste är ju att artisterna kan leva på sitt skapandet. Jag har tidigare varnat för en alltför omfattande olaglig MP3-verksamhet.
För vad det leder till är att vi skaffar oss gratis underhållning.
Att en del skivbolag försvinner kanske inte är hela världen. Men det finns ju faktiskt
bolag som inte bara satsar på de säkra korten. Som tar hand om nya spännande artister,
satsar pengar och sprider deras musik.
Att skivaffärerna blivit allt färre på senare år är också oroande. En del
Internet-leverantörer som t ex omskrivna Boxman verkar inte bry sig om att hålla något
större lager. För annars borde väl leveranstiden inte vara så lång när det gäller
mer udda skivor?!
Vad som händer nu i USA är att det sker en kapplöpning när det gäller att få fram en
teknik som kan skydda musik från olaglig kopiering. Liquid Audio är en sådan teknik,
som gör attman kan köpa musik direkt på Internet för att sedan använda den för eget
bruk precis som en CD-skiva.
Kanske går vi mot att vi själva komponerar ihop våra egna CD-skivor med hjälp av vår
CD-brännare. Kanske att vi då också hittar spännande nya och gamla artister som
struntar i skivbolagen för att i stället tjäna mer pengar genom att sälja sin musik
direkt på Internet.
Apple är det senaste bolaget som gett sig in i kapplöpningen. Microsoft och Real
Networks satsar redan stora belopp för att skapa en ersättare till MP3.
Förvirrande?
Javisst. Men spännande för den som gillar både data och musik!
99.04.15
Sälj TV-apparaten...
Den enda rock'n'roll-rösten i
svensk TV har tystnat. Snacka om nyheter-profilen Stellan Sundahl hittades död i sin
lägenhet vid lunchtid på måndagen den 22 februari.
Rock'n'roll? Jovisst. För med den briljanta ordsäkra satir han ledde programmet saknas
han oerhört av alla vi som tyckt att Snacka om nyheter varit det enda programmet som
innehållit något för både hjärna och hjärta i svensk TV.
Han var frispråkig, men med finess och med den typ av humor som aldrig blev plump eller
kränkande. En sann rock'n'roll-artist i den meningen att han vågade gå över gränser
för det som passar sig utan att det blev plumpt.
Chocken är så stor att det nu känns som om det är dags att sälja alla TV-apparater.
För vad finns det nu att se på annat än meningslös underhållning för den som inte
står ut med att leva och tänka själv?
Tisdag morgon 23 februari 1999
... men behåll radion!
Det finns faktiskt
en del rock'n'roll-känsla kvar i radion. Inte i de likriktade trendkänsliga kommersiella
kanalerna. Utan faktiskt i vanliga P3.
Jag tänker då förstås på Rally från Göteborg med Lotus Olsson. Ett helgalet
livesänt program som känns helt rätt i sin attityd.
Även Spanarna tidigare på fredagseftermiddagen brukar ju kolla trender på ett
avslöjande och fyndigt sätt.
Plus att det finns Musikjournalen med en del liveinspelningar och specialprogram som kan
lätta upp tillvaron för den rockintresserade.
Fredag eftermiddag den 6 mars 1999
Snart är vi alla 2000-säkrade!
Skräcken
för tolvslaget 1999 breder ut sig mer och mer. Vad kommer att hända när alla gamla
dataprogram tror att vi byter till år 1900 i stället för 2000 bara för att de
programmerats med två siffror i stället för fyra? Ve och fasa!
Vad gäller oss människor behöver vi dock inte vara oroliga för att vi plötsligt ska
bete oss på något nytt sätt under 2000-talet. Tiden har mämligen börjat gå
baklänges!
Kulturen är tidens spegel sägs det. Musiken är en stor del av den. Och när flera
ansedda musiktidningar röstar fram albumet med Burt Bacharach och Elvis Costello till
årets album 1998 är vi med ens förflyttade till början av 1960-talet.
Lyssna sedan på Bo Kaspers Orkester. Sveriges populäraste band just nu, sägs det. Med
en musik som hör 30- och 40-talet till. Precis som den nygamla nazistiska människosyn
olyckliga pappalösa pojkar börjat fastna för igen.
Snart är vi alla 2000-säkrade! Musiken har blivit lika anpassad som de flesta människor
försöker vara.
Smärtan är vacker sägs det. Så kanske därför är det band som Manic Street
Preachers, Mercury Rev och varför inte gamla Beach Boys - en ung kille mailade till
RockGuiden och sade att han kan lyssna i timmar till Brian Wilsons låtar - och annan
prydligt välljudande musik som når in i hjärtat på många.
Vi måste ju sköta oss så vi inte hamnar utanför arbetsmarknaden.
-Deprimerande! skrev därför Q i sin recension av det nya amerikanska bandet System Of
Down, eftersom de vågar komma med samhällskritik i sina texter.
Men för att musiken ska bli någonting annant än bara reklamjinglar måste den hämta
kraft från en vision om en annorlunda framtid. Vad ska vi annars med den till? Att ha den
som hjälp för att få tiden att gå?
Glamrocken kom av sig. Men just kombinationen av rock'n'roll och melodier har börjat dyka
upp på många håll. För visst kan man vara både arg och ledsen på samma gång?
Det har varit för mycket Titanic över året som har gått. Första RockGuiden-året var
späckat med nya spännande skivor med Radiohead, Prodigy och annan ny nyskapande musik.
Under 1998 har det mest handlat om gammal musik som packeterats om och sålts på nytt.
Riktigt läckert i flera fall, det ska erkännas. Men med alltför mycket nostalgiska
känslor på det sjunkande skeppet som hela västerlandet ju faktiskt är.
Bill Clinton har dessutom bombat oss tillbaka till tiden före det kalla kriget. Ganska
onödigt egentligen eftersom Saddam Hussein redan är bombad.
Ska vi 2000-säkra oss genom att knäppa den översta knappen också? Jag tänker
förstås på Mikael Wiehes Titanic-låt.
Eller ska vi i god rock'n'roll-tradition ännu en gång hämta kraft ur ett engagemang
för tredjeklasspassagerarnas situation?
Blundar vi blir vi blinda själva rätt snart.
Då blir 2000-talet inte alls säkert för någon.
Dagen före julafton 1998.
Konsten att sälja gammal musik
Konsten
att sälja gammal musik börjar bli alltmer förfinad.
Visst är det kul med gamla favoriter snyggt förpackade i CD-format med intressant
information och uppdaterat ljud.
Men hösten 1998 har varit extrem i detta avseende.
-Olyckligtvis befinner sig musikindustrin i ett sådant läge att återutgivningar och nya
samlingar är det sätt på vilket folk tjänar pengar nuförtiden, för ny musik tjänar
inte mycket. Tyvärr befinner sig vårt musikaliska liv i ett tråkigt tillstånd.
Yttrandet kommer inte från någon ung techno-, rap- eller hardcorefreak. Det är
72-årige Beatles-producenten George Martin som kommenterar Beatles 30-årsutgåva av
White Album i nättidningen Wall Of Sound
Han var emot att Beatles gav ut antologin i tre delar också. Plus att han
envisades med att bara släppa monoversionen av de fyra första albumen. En desperat
åtgärd kan man tycka eftersom vinylalbumen faktiskt kom ut både i mono och stereo.
Men den attityd han har till återutgivningar är värd att fundera vidare kring.
White Album är en annorlunda utgåva eftersom det inte innehåller något nytt eller
tidigare outgivet material. Vad det handlar om i detta fallet är en fräck förpackning
som liknar vinylen i och med att affischen och foton finns med.
Liksom att upplagan är numrerad från 1 till 500.000 exemplar.
En kul grej för samlaren och penningplaceraren enbart.
Men ser man sig om i skivaffären för övrigt är det samling på samling som gäller.
Vad kan vara mer lockande en en artists allra bästa låtar?
-Ny musik! hade George Martin förstås svarat.
Men skivbolagen har blivit smartare än så. Konsten att sälja gammal musik har
utvecklats till fulländning.
Hur lockar man nämligen både den köpare som inte har så mycket med artisten i fråga
förut och den som verkligen hör till fansen?
Trenden i höst har varit att lägga med en extra CD med tidigare outgivet eller
svåråtkomligt material.
Vi ser det i samlingar med Metallica, U2, Dire Straits, Faith No More, Gary Moore osv osv.
Som gör att även artisternas fans får svårt att hålla fingrarna borta.
Suck!
22 november 1998
Nu ska RockGuiden hylla rockhistorien!
Det är egentligen så att
RockGuiden kommit till utifrån en önskan att hylla rockhistorien från 50-talet och
framåt.
I praktiken har det blivit så att alla nya skivor tagit mest och plats, mest tid och mest
utrymme. Speciellt förra året kom det så många kul och nyskapande album att ambitionen
ovan fick stryka på foten.
Nu är det dags att ta ett krafttag igen.
Fler äldre skivor blir det framöver. För det är inte bara det bästa av de bästa som
är värt att höra på. Ta t ex Alex Harvey, som hamnat på förstasidan när detta
skrivs, som aldrig slog igenom trots en talang som varar än i dag.
Han är värd lika mycket utrymme som alla de nya artister som kämpar om sina tio
minuters berömmelse (det var Andy Warhol som sade det).
Du som läser detta får gärna komma med dina egna tips - många har gjort det redan -
för smaken är liksom den där delen som man "moonar" med.
Ja, jag vet. Den här krönikan är lite väl flåshurtig. Den skrivs nämligen samma helg
som den värsta brandkatastrofen i Göteborg någonsin då sextio människor dog på ett
disco som egentligen inte var ett disco utan som bara skulle använts som en biljardhall.
Tragedien i sig går inte att beskriva. Men det faktum att en privat fest lockar så
mycket folk är ett fattigdomsbevis. Fritidsgårdar har stängts och ingenting finns i
alla fall i Göteborgs-området för unga människor som ännu inte blivit myndiga.
Är det någon som borde ta sig en ordentlig funderare är det makthavarna som sprarat in
på det som man inte får spara in på - den kommande generationen.
Så blev det sagt också. För just denna kväll är det inte så mycket annat som känns
viktigt.
2 november 1998
Oj, vilken skivhöst det blir (har blivit)!
Året har hittills varit lite magert på skivfronten. De där riktiga
höjdarplattorna i stil med Radiohead och Prodigy förra året har hittills uteblivit.
Mycket har varit bra. Men inte så mycket har varit väldigt bra.
Fast som vanligt tar utgivningstakten ordentlig fart i slutet av september och början av
oktober. Lite märkligt, eftersom skattepengarna i de flesta fall inte längre kommer
annan jul. Men det är klart - julklappar ska vi ju alla ha ändå!
Oj, vilken skivhöst det kommer att bli!
Startskottet kom i veckan när detta skrivs med den hett efterlängtade och omdebatterade
Marilyn Manson. Ett kontroversiellt album inte för att han längre bryr sig så mycket om
Kristus och Satan. Utan för att han denna gång så tydligt sjunger om det negativa med
droger till en väldigt hitlistetrånande musik.
Ett smart releasedatum i alla fall. För sedan kommer vi alla att få det svårt att få
pengarna att räcka till.
Bruce Springsteen släpper en box med tidigare outgivet material. U2 samlar sina
singellåtar med en extra bonusskiva med B-sidor och outgivet material. Rolling Stones
släpper ett livealbum från förra höstens USA-turné.
Återförenade Black Sabbath och Kiss släpper var sitt album. Black Sabbath har gjort det
enkelt för sig genom att spela in några konserter. Medan Kiss gör sitt första försök
tillsammans i en skivstudio på många många år.
Aerosmith och Dream Theater bjuder på en hel konsert över två CD-skivor. Den som vill
kan köpa en ny video med Dream Theater också. Mumma för alla unga killar som vill ha
duktiga musiker att se upp till!
Även omvittnat starka livebandet Spiritualized gör att försök att skapa samma
stämning via CD-spelarna. T o m gamla Sweet dyker upp med ett livealbum från en
Sverige(!)-turné 1971.
Nya albumet med R.E.M. är ett av de mest efterlängtade. Speciellt som det inte blev
någat kvar av gruppens tidigare annonserade planer på en världsturné.
Intressanta best of-samlingar kommer med Suzanne Vega, Gary Moore och Depeche Mode.
Medan John Lennon får en box med inte så mycket känt utan snarare nästan bara okänt
och tidigare outgivet.
För att bara ta några exempel bland de större välkända namnen.
Samtidigt som vi alla håller tummarna för alla debutanter...
18 september 1998
Tack för det första RockGuiden-året!
Tack för allt kul som hänt sedan RockGuiden startade våren 1997!. Det
som började som ett Internet-experiment har visat sig fylla ett verkligt behov. Så nu
kör vi på i ännu högre tempo!
Drömmen är en sajt som kan samla rock'n'roll-älskare i alla åldrar. På ett år har
besökssiffran stigit från tvåhundra till sex tusen varje månad. Besökare (dvs
människor) och inte "besök"/"träffar" som de som ljuger med sin
statistik gärna vill tala om i stället (RockGuiden har ca 2.800
"besök/träffar" per dag om nu någon undrar).
Klubben har nu över tvåhundra medlemmar, som kan maila till varandra om sina
favoritartister.Arrangörerna har hittat sajten med sina färska konsertnyheter.
Skivbolagen har i allt raskare takt fattat finessen med Internet. Stora turnéarrangörer
som EMA och Motor liksom lokala RockScene och många andra länkar till RockGuiden. Tack!
Ett jättetack också till Skivhugget! Skandinaviens största skivaffär som envisas med
att både göra reklam för RockGuiden och att annonsera på RockGuidens förstasida. Tack
Ralph för din uppmuntran! Skivhuggets enorma lager och snabba import av rockmusik från
50-talet och framåt är precis vad RockGuidens tänkta publik behöver.
Men framför allt tack till alla ni som tittat på sidan och skickat så många mail att
jag periodvis drunknat i mitt dåliga samvete. Samtidigt som jag kunde glädja mig åt den
stora responsen och det stora kontaktnät jag snabbt fick! Att skriva musik i en stor
dagstidning är öken jämfört med att skriva i en e-zine på Internet. Antalet mail per
dag översteg alla brev jag fick per år som dagstidningsjournalist!
Före nystarten i april i år var det kris på alla fronter. Med datahaveri och en sajt
som skulle göras om från grunden. Men sedan har besökssiffrorna bara ökat och ökat
igen.
Vad ska nu RockGuiden vara bra för?
-Rock'n'roll saved my life, är det många som påstår i USA. Jag påstår likadant, för
utan alla fantastiska artister som sjungit sitt hjärtas mening hade jag inte varit den
jag är i dag. Vissa tycker kanske att det hade varit bra. Men i denna oroliga värld vi
lever i är jag livrädd för allt som kallas "normalt" och är
känsloförnekande. Det är därför all musik som tar sin form utifrån en känsla är
så viktig att ta vara på.
Rockmusiken är förvisso inte längre en renodlad ungdomsmusik. Den har på många sätt
blivit som jazzen. Den lockar musikälskare i alla tänkbara åldrar. Som inte orkar med
all den tillrättalagda smörja vi översköljs av dagligen i TV och radio.
Vill du ha kvar RockGuiden så bli medlem! Då kan du vinna
extra fina priser och få svar på dina frågor om artister, skivor och konserter.
Vill du ha kvar RockGuiden så bli medarbetare! För det finns
massor av bra musik där ute som väntar på att bli upptäckt.
Vill du inte ha kvar RockGuiden så undrar jag varför du läst så här långt...
Keep on rockin'!!!
27 augusti 1998
Får man spela rock med humor?
När detta skrivs ligger Hjalle &
Heavy etta i Sverige igen. Denna gång med sitt andra album 2:a säsongen. Trots att en
enad kritikerkår i landet spolat dalmasarna både på scen och på skiva.
Alla popnördar med finkulturella ambitioner har blivit tagna på sängen. För här
handlar det rock'n'roll-attityd med mycket gott humör och en stor portion humor.
Hjalle & Heavy har inte gjort årets album. Men alla spolningar är obegripliga
eftersom musiken faktiskt är riktigt kompetent spelad. På 2:a Säsongen spelar de
dessutom trummor, bas och gitarr själva. Förutom att de sjunger och har skrivit
spårhunds-låtarna själva.
-Does humor belong in music? frågade Frank Zappa på ett album och en video en gång.
För ingenting får egentligen bli så allvarligt att man inte kan skämta med det.
Ställ in Hjalle & Heavy-albumen under Humor och behandla dem för vad de är.
Är det något som musikbranschen behöver mer av är det humor och självironi och mindre
av marknadsföringstänkande och spekulativ musik.
Eller är det den gamla vanliga svenska avundsjukan som slagit till igen?
15 juli 1998
Storebror tar över musiken
Knappt har vi hämtat oss från chocken över att den
kanadensiska spritkoncernen Seagram köpt upp skivbolaget Polygram. Då slår EMA Telstar
till med att köpa konkurrenten Motor.
Storebror tar över musiken över hela världen. Dvs allt färre äger allt mer. Ända
tills bara Storebror finns kvar. Precis som det var i Sovjetunionen innan dess fall.
-Från mångfald till enfald, som Galenskaparna har uttryckt det. För precis som när det
gäller TV är risken överhängande att vi får en alltmer utslätad och
underhållningsanpassad musikindustri.
-Samordningvinster! skriker både EMA Telstar och Seagram. För visst är det kulor att
göra på att köpa upp konkurrenterna och på så sätt slippa göra allting dubbelt.
Det var bara några månader sedan som RockGuiden fick ett tyket e-mail om att RockGuiden
skulle förbättra sin image om vi tog bort alla EMA Telstar-arrangerade turnéer och bara
skrev om Cardigans, Eagle-Eye Cherry och alla intressanta utländska band Motor gjort sig
ett namn på att representera runt om i Europa.
Vad EMA Telstar kallades för i det e-mailet ska jag inte återge här. För då skull nog
en person behöva se sig om efter ett annat jobb i fortsättningen. Men med nya friska
pengar kan vem som helst ändra attityd.
EMA Telstar och Motor kommer att bli så dominerande i Sverige att de skulle kunna döpa
om sig till Storebror. Polygram står än så länge för bara(?) en femtdel av
skivförsäljningen i USA. Men fler samgåenden - även mellan skivbolag - är att vänta.
Storebror ser dej - och bestämmer vad du ska höra?
31 maj 1998
För dum för pop - det är så jag vill ha det!
Hjalle och Heavy är denna sommarens
Ronny & Ragge. Två hårdrockare i stället för två raggare toppar
försäljningslistan i Sverige. Kul! För att sedan ge sig ut på turné med en spelning
på den enda riktiga rock'n'roll-festivalen i Karlshamn som kronan på verket.
Ett tidens tecken kanske?
Först kom Backyard Babies. Sedan kom ingenting, ingenting och sedan - Hjalle & Heavy.
Två skitroliga killar som fixade höga tittarsiffror för På rymmen redan i början när
de åkte hem till Martin Timell och frågade om han hade hört talas om... på rymmen!
Fast det har förstås inte med musiken att göra. Vi väntar fortfarande på det nya
fräscha rockband som ska sätta popbanden på plats. Ett band med Backyard Babies energi
men med ännu bättre låtar.
Ett glamrockband, tippar många. Space Age Baby Jane - som turnérade med Backyard Babies
innan BB nu fått äran att värma upp för Alice Cooper runt om i Europa - skulle kunna
vara början på något nytt. För här finns de melodier som måste till för att kunna
nå utanför den inre kretsen. Men Black-Ingvars skitplattor säljer fortfarande mycket
mer.
Något måste i alla fall hända snart. Våren 1998 har varit betydligt blekare än våren
1997.
Det har visserligen kommit ut många bra skivor. Men ingen har varit den nytändning hela
branschen skulle behöva.
-För dum för pop - det är så jag vill ha det! sjunger Wilmer X. Årets bästa svenska
låttitel faktiskt!
Synd bara att den skånska rock'n'roll-känslan får en spekulativ smak i munnen genom det
urtöntiga omslaget med de nedsmetade leriga bandmedlemmarna.
Någon har tydligen tänkt "marknadsföring". Synd! Någon har varit för smart
för rock'n'roll helt enkelt.
För dum för pop betyder att det är hjärtat och inte hjärnan som betyder mest. Pop -
inklusive tidningen med samma namn - är på väg att bli snobbig finkultur. En hyllning
av ytan och formen som är motsatsen till den känsla i musiken som kan få oss att känna
samhörighet och värme inombords.
Ja, jag vet. Jag tjatar om samma sak hela tiden.
Men vi behöver artister som skiter i trenderna.
Det är bara en sådan artist eller grupp som kan skapa nästa trend. Som för musiken
framåt mot något nytt.
Vem vågar?
Efter Backyard Babies, Hjalle & Heavy kommer - Ebba Grön!
Ett tecken i tiden?
För samtidigt som dessa vänsterpunkare firar 20-årsjubileum med en liveplatta ska
skivbolaget MNW introduceras på börsen.
-Sida vid sida, tillsammans ska de gå, staten och kapitalet, sitter i samma båt...
10 maj 1998
Bojkotta gratismusiken på Internet
Det går
inte att få musik alldeles gratis. Varken på Internet eller någon annanstans. Vad det
handlar om är att någon vägrar betala. För den underhållning som bjuds.
-Ett hot mot skivbolagen! säger man ju ofta om Internet. Men i själva verket är det
allra mest artisterna som kommer i kläm och blir utnyttjade.
"Kaos i skivbranschen" och "Gratis musik på Internet" står det i PC
för Allas andra nummer för 1998.
Vad det handlar om är den nya MP3-tekniken som gör det möjligt att hämta hem musik
över nätet i CD-kvalitet på betydligt kortare tid än vad som tidigare varit möjligt.
En stunds surfande ger dock inte så mycket. Av alla länkar som finns uppräknade är det
många som går till nedlagda sajter. De somfinns lätt tillgängliga är mest grupper som
ännu inte fått något skivkontrakt.Och som därför gärna underhåller gratis för att
sprida sitt namn.
Det är inget konstigt med det. Många okända band får finna sig att spela gratis. För
konkurrensen är hård och man ser det som en PR-insats i stället för en vanlig
spelning.
RockGuiden vill inte tipsa om de sajter som trots allt finns där officiellt utgiven musik
finns att ladda ner utan annan kostnad än telefonräkningen.
Anledningen är den som redan antytts. Artisterna får inget betalt för detta. Detta är
värre än att skivbolagen inte får sin procent.
Vad Internet däremot erbjuder är en möjlighet för artister utan skivkontrakt - t ex
han som tidigare gick under namnet "Prince" - att få kontakt direkt med
skivköparna. Denna utveckling har vi bara sett början på. För på detta sätt gynnas
faktiskt den musik som inte är ultrakommersiell och hårt marknadsförd.
En mycket positiv möjlighet.
Men glöm inte att de behöver ta betalt också.
Precis som RockGuiden också måste göra i större utsträckning framöver. Entusiasm
räcker för att komma i gång. Men reklamintäkter och i värsta fall
prenumerationsavgifter är oundvikligt på sikt.
15 april 1998
Rock Scene behövs för hårdrocken i Göteborg
De utsålda
premiärkvällarna för Rock Scene på Musikens Hus talar sitt tydliga språk. Hårdrocken
behöver verkligen en konsertlokal i Göteborg.
Hårdrocken har alltid legat mig mycket varmt om
hjärtat.Under alla år som rockkritiker på Göteborgs-Posten envisades jag med att
skriva mer om hårdrock och punk än de flesta av mina kolleger. För påstår man att man
gillar rock så måste man ju gilla hårdrock också. Så är det bara!
Fast i dag blåser det väldigt kallt inom metalscenen.
Framför allt i USA, där det är andra tongångar som gäller. Tyvärr även till viss
del i England, där man valt att bygga vidare på tiden före Jimi Hendrix i stället för
tiden efter - då ju hårdrocken föddes.
Jag känner på mig att vinden håller på att vända.
Eller rättare sagt så blir vi allt fler som tröttnat på den vanliga lättuggade men
ack så illasmakande sörja som snurrar runt i alla radiokanaler.
Själv hoppade jag av från GP för att starta RockGuiden på Internet. En samlingsplats
för rock'n'roll-fans i alla åldrar. På samma sätt som jag hoppas Rock Scene/RockZine
kan bli en träffpunkt för hårdrockfans.
Själv ångrar jag inte ett ögonblick då jag satt i
Rockslaget-juryn finalkvällen på Liseberg och tjatade om att Concrete Stuff visst var
ett lovande band med framtidsutsikter. B-Thong blev ju så småningom resultatet.
Hårdrocksattityden behövs nu ännu mer än någonsin tidigare. Med en musik som hämtar
sin utgångspunkt i känslor i stället för trendiga påhitt och Prozac-piller mot alla
inre starka upplevelser. En musik som vågar vara aggressiv och sexig på riktigt i
stället för så där lagom och på låtsas.
Backyard Babies tycker jag pekar på en möjlig väg
framåt. Jag vet att det finns band i Göteborg som är på väg åt samma håll - om
vågar spela med lika mycket utlevelse som inlevelse.
HammerFall som spelade första Rock Scene-kvällen har tagit ett överraskande steg bakåt
mot klassisk tidig metal med Iron Maiden, Judas Priest och Accept som tydlig
inspirationskälla. Kul att ytterligare ett band från Göteborg krängt många plattor i
bl a Tyskland. Grammis-nominerade blev de ju också!
Det melodiska inslaget tror jag också kommer att bli
större framöver.
Spellistan för våren på Rock Scene visar ju tydligt hur många etablerade band det
finns från Göteborg som säkert kommer at dra en stor publik.
In Flames har ju spelat in tre album och turnérat i Japan. Bara en sån sak! Transport
League har gjort två album och får nu ge sin första riktiga konsert på hemmaplan.
Destiny - med Stefan Björnshög själv på bas - hör
till veteranerna som ju släppt många album överallt.
Det var länge sedan Destiny också stod på scen. Liksom Dark Tranquility, som ju ynglat
av sig till bl a HammerFall.
Hoppas att Rock Scene kan inspirera unga musiker till att spela lite tyngre musik. Att
tvinga alla att spela Deep Purples Smoke On The Water är förstås att ta i - den låten
var obligatorisk i tävlingen Rockslaget ett år! - men sättet att göra en låt
spännande är värt att studera.
Är det något som mycket av dagens musik saknar så är det just spänning!
1 mars 1998
Dog Hutchence av lyckopiller?
Det är
farligt med rockmusik! Nu när Michael Hutchence tagit sitt liv får vi ytterligare
moralkakor serverade i media. Se där! Rock+Knark=Sant!
Vilket
dravel! I så fall kan man lika gärna skriva Idrott+Knark=Sant! Eller
Idrott+Alkohol=Sant!
Enda
skillnaden på rockartister och andra kändisfigurer är att ett musikskapande gör det
omöjligt att syssla med dubbelmoral.
Stoppar
man i sig kemiska substanser så hörs det i musiken. Alla vet vi varför Jimi Hendrix tre
första album är klassiker. Alla vet vi varför de inspelningar han gjorde därefter inte
riktigt höll måttet.
Han hade fastnat i ett drogmissbruk som trubbade av hans sinnen. Så enkelt är det.
Fast
det som är ännu värre är att man numera nästan börjar glömma bort att människors
lycka och olycka beror på hur livet har varit. Inte på om man väger för mycket, är
född i fel stjärntecken eller har någon psykisk "sjukdom".
Att
både sprit och knark tar många liv beror inte på medlen i sig. Det beror på att det
är olyckliga människor som fastnar i ett beroende. När sedan detta är ett faktum blir
olyckan ännu större. För drogen kan bara erbjuda en tillfällig lindring.
Det
var inte heller knark man hittade i hotellrummet där man hittade Michael Hutchence. Det
var alkohol och det nya s k lyckopillret Prozac.
-Är det säkert att allting är som det ska? frågade Michaels pappa ett par dagar innan
när deras världsberömde INXS-son var på besök.
-Det var du som dödade honom. Du och dina problem! skrek Michaels mamma till Paula Yates
på begravningen.
En
orolig själ finns bakom många storslagna karriärer. Det är visserligen inte sant att
en konstnär måste lida för att skapa stor konst. Men någonstans måste driften finnas
att nå fram till andra människor. Att blir bra på någonting så man blir någon. Att
man blir sedd så att inte självförtroendet sjunker till botten.
Prozac
blir därför inte någon bättre lösning än narkotika. Det handlar bara om att trubba
av sig. Ingen har ännu hittat något bevis för att psykiska sjukdomar är sjukdomar i
biologisk mening. Det enda man vet är att olika kemiska preparat påverkar psyket på
olika sätt.
Tar
man knark förstår man lättare att man har problem. För det är olagligt och man blir
kriminell i samma ögonblick man stoppar i sig något.
Lyckopillren är betydligt farligare. Alkohol likaså, eftersom det också är en effektiv
ångestdämpare. Det är lättare att intala sig att man inte har så stora problem
eftersom preparaten är lagliga. Vem som helst kan ju dricka och ta tabletter. Det kan
väl inte vara så farligt!?
Personligen
känner jag inte till Michael Hutchence uppväxttid och liv före kändislivet. Men precis
som när det gäller en annan stor rockstjärna som Elvis Presley måste ju det ju finnas
något stort existentiellt problem bakom att man inte blir lyckligare av framgång.
Nära
meningsfulla relationer är trots allt viktigare än alla applåder i världen.
1 december 1997
Åldern har ingen större betydelse
Det är kul med rock'n'roll. För tvärtom mot vad man kan tro när man läser alla
trendiga ungdomsinriktade spalter har åldern ingen större betydelse.
Etta på försäljninglistan ligger Rolling Stones. Årets storsäljare är John Fogerty.
Bob Dylans nya går bättre än någon av hans tidigare skivor. Led Zeppelins samling
rusar uppför listan. Liksom Jimi Hendrix återutgivna hits.
I somras drog Jerry Lee Lewis, Chuck Berry och Little Richard lika mycket folk som
Lollipop-festivalen. Och vilka var det som blev mest hyllade där? Jo, veteraner som John
Fogerty (igen!), David Bowie och Johnny Cash.
Rockpubliken är härligt fördomsfri. Precis som jag själv när jag blev förförd av
den då redan pensionsfärdige Muddy Waters en gång i början av 70-talet.
Precis på samma sätt hyllar dagens unga rockfans sina hjältar. Är musiken bra så är
den. Är den inte bra som är den inte bra. Sedan spelar åldern ingen roll.
Ibland kan det bli riktigt komiskt förstås. Sommaren häromåret när Neil Young åkte
runt med Pearl Jam som
kompband såg de unga killarna ut som blyga väluppfostrade internatpojkar vid sidan av
den hämningslöse Neil som gungade upp och ner med överkroppen i sin flanellskjorta.
-Kolla mej! Det är så här man spelar rock'n'roll grabbar!
Men var finns de nya unga rockstjärnorna?
Rocken har sökt sig nya vägar. Och tur är det. För musikformen har sällan varit så
vital som nu. Oasis är visserligen inte alls i klass med Beatles. Men gruppen har gjort
mycket för att få de engelska annars så väluppfostrade popbanden att våga lite mer.
Nu när kvällarna börjar bli riktigt kyliga är det dock en grupp som värmer i minnet.
Bland sommarens stora
rockupplevelser är det Reef som kommit närmast den ursprungliga rock'n'roll-känsla som
farbröder som Rolling Stones bara glimtvis mäktar med i dag.
Nästa album kommer att bli den gruppens genombrott. Jag lovar!
P.S. Aftonbladets ungdomsbilaga Puls kör med "gubbrock" 17/10 som årets trend
bland storsäljarna och Bob Dylans album tippas bli "årets album"!
Kom ihåg var du läste det först!
13 oktober 1997
Varför fira Elvis Prelseys död?
Morsan dog redan när Elvis
gjorde lumpen i Tyskland. Priscilla övergav honom när han ville ut och turnéra igen.
Inte konstigt att det gick som det gick. Vad hjälper det om man vinner kungariket men
förlorar prinsessan?
Elvis Presleys död firas återigen eftersom det är 20 år sedan alla rock'n'roll-fans
fick chockbudet. Men varför?
För att få fart på skivförsäljningen ännu en gång förstås. Ingen artist är så
lönsam som en död artist. Inga nya inspelningskostnader inte! Det är bara att ge ut
samma gamla musik i ny förpackning.
Elvis tragiska död är verkligen ingenting att fira. Ska något firas så är det ju hans
födelse.
Att han överhuvudtaget blev till.
Det är väl i så fall hans tvillingbror som dog vid födseln vi skulle kunna hedra. Hans
död lär ha betytt mycket för Elvis. En skuldkänsla för att ha överlevt man också
kan hitta hos krigskamrater. En tidig smärta i livet som jämte hans beroende av hans
alkoholiserade mamma Gladys säkert bidrog till att han lätt kunde identifiera sig med
den såväl svarta som vita musik
som inte skildrade livets framsida.
Elvis är värd att minnas därför att han blev symbolen för en samhällsförändring vi
i dag knappt kan förstå. Med honom kom TV:n genombrott, den första ungdomskulturen, den
musikaliska föreningen av vita och svarta. En glädje i att känna gemenskap med andra
som också kände sig annorlunda mot de som var födda före första världskriget och
inte under det eller efteråt.
Elvis stora genombrott är helt otroligt med tanke på att han egentligen bara var en
coverartist. En lastbilschaffis som inte kunde skriva egna låtar. Och som med tiden
därför hamnade i händerna på musikförlag som sålde skit. Vilken olycka!
En vit kille som stal de svartas musik, har många klagat efteråt. Men den som har haft
möjlighet att jämföra Elvis inspelningar med originalen kan lätt konstatera att han i
samtliga fall lyckades förbättra originalen.
Det är detta som är hans storhet. För någonstans i hans röst finns inte bara glädjen
och energin utan också humorn, självironin och dess svarta baksida. Det är därför
Elvis kunde betyda så mycket för de som var tonåringar i slutet av 50-talet.
Som artist dog han två gånger före sin fysiska död.
Första gången en bit in på 60-talet när han gjorde dussinfilmer med musik som nästan
aldrig hade någon rockkänsla.
Hans comeback 1968 var lysande. Den varade i några år, innan hamburgare och piller
förstörde hans yttre och inre.
Strax före sin död spelade han in några rockigare låtar igen. Men annars var större
delen av 70-talet en enda lång pina för alla Elvis-fans.
De som fick chansen att se honom på hans ändlösa turnéer fick förstås ett minne för
livet.
Men i mitten av 70-talet gick det inte längre att ta honom på allvar. En vild
rock'n'rollare hade då
förvandlats till en smällfet groggy gubbe som hyllade den amerikanska dröm han själv
aldrig förmådde bli lycklig av.
Hade Elvis levt i dag hade han varit 62 år. Oj...
Det kanske är lika bra att fira hans död ändå. För nu kan vi
ju se hans sista år bara som en parentes.
För att i stället minnas det som skapade rock'n'roll-historia.
14 augusti 1997
Stackars alla gamla Kiss-fans!
Det kommer att bli Kiss som blir årets stora publikdragande namn i Sverige. Två
utsålda konserter på Stockholms stadion lär inte gå att överträffa.
Stackars Kiss-fans!
Jovisst är det så. Även en duktig musiker som IA Eklundh i Freak Kitchen fick bråttom
från Karlshamnsspelningen för att få uppleva sin ungdoms idoler. Återigen sminkade
som på 70-talet!
Det är ju mycket 70-tal över både musik och mode just nu. Fast det är ju tråkigt att
det
är det är et ytligt glittrigt band som Kiss som blir årets publikmagnet.
70-talet var ju ett härligt årtionde både för den musikaliskt och den socialt
intresserade.
Kiss tyckte jag inte var det minsta spännande. Detroit City Rock svängde. Men mer
blev det inte. Så den låten får fortfarande bli en slags höjdpunkt på de bomastiska
konserterna.
Stackars Kiss-fans! Mest därför att det är en väldigt ihålig musikalisk förebild att
börja
med. En grupp som liksom så många andra bara fyllde ut tomrummet mellan 60-talets
Rolling Stones och det sena 70-talets Sex Pistols.
Inom hårdrockgenren hade ju Alice Cooper dessutom gjort det mesta tidigare. För vad
är en lång blodig tunga mot en giljotin?!
13 juli 1997
Fördjupas skivkrisen av Internet?
-För vår del är det OK med
tjugo sekunders ljudprov och en bild på omslaget om
skivan inte är äldre än tre månader, säger Eva Hällefors på Virgin i Sverige.
Internet är lika lockande som det är hotande. Gratisreklam har skivbolagen inget emot.
Men när hela skivor kan laddas ner i CD-kvalitet drar de förstås öronen åt sig.
RockGuiden tänker förstås inte tipsa om vilka som sysslar med detta. Det får räcka
med
ett litet kort smakprov som illustration av en ny skivrecension. För att det ska bli
lättare som läsare att fatta vad det handlar om för typ av musik.
Att sprida hela låtar över nätet är förstås olagligt. En grupp som Oasis jagar inte
bara
musik utan även bilder på Internet. För vad det handlar om är att både artister och
skivbolag går miste om ersättning för sitt arbete.
"Stjärnorna mot fansen", är rubriken på Aftonbladets nöjessida den 16 maj.
-Copyrighten är helig, säger Per Gessle, som får representera artistsidan.
Vi känner igen argumentet från debatten om piratskivor och bootlegs. Samtidigt som
man nog kan undra över hur mycket pengar som egentligen går förlorade. För det är
bara de verkliga fansen som letar upp mer än vad som finns i skivaffärerna. Fans som
numera dessutom ställer upp och jobbar med hemsidor för att hylla sina favoritartister.
Detta är väl bra? Annars vore det väl logiskt om de också debiterade skivbolagen och
artisterna för sitt "promotionarbete".
Kvällstidningsrubriken är väldigt överdriven. Jag tror inte att det egentligen är
fansen
som skivbolag och artister är rädda för. Det är den nya tekniken som redan gör det
möjligt att inte bara sprida musik helt fritt över världen över Internet utan också
att
sprida den vidare med hjälp av de numera otroligt billiga CD-brännarna.
Det är samma digitala teknik som inom en snar framtid kommer att göra det möjligt att
komponera egna CD-skivor i skivaffären. Så ser en av framtidsvisionmerna ut i alla fall.
Fast då är det förstås tänkt att det är skivbolagen som ska stå för
"musikservern". Så
att inkomsterna hamnar hos den som stått för utgifterna.
Det är därför bolagen bestämt sig för att ta i med hårdhandskarna redan nu.
Annars lär det bli inte bara en skivkris utan också en skivbolagskris framöver.Det vill
vi väl inte ha?
Fotnot: Den som använder bilder, musik eller text på Internet utan tillstånd bryter mot
upphovsrättslagen. Straffet är böter eller fängelse plus ersättning för nyttjandet
av
materialet och skadestånd.
Sanningen bakom skivkrisen
Det är många som har haft idéer om varför
skivförsäljningen i Sverige har dalat på
senare år. Nu senast i branschtidningen Topp 40 den 2 maj ondgör sig Lennart
Wringholm, programproducent vid Sveriges Radio i Skaraborg, över att skivbolagen
inte har vett att backa upp sina återutgivningar på ett bättre sätt.
RockGuiden instämmer förstås. Det är en viktig förklaring till att intresset för att
köpa
CD-skivor har dalat. Mediumpris-CD tar i dag en allt större del av försäljningen.
I samma debattinlägg anknyter Lennart Wringholm också till ett tidigare inlägg jag
själv skrev i Topp40 som handlade om att speltiden på CD-skivorna är på tok för
lång.
Vart och vartannat album är ju att jämföra med en gammaldags vinyl-dubbel!
Vi som varit med ett tag vet ju hur sällsynta de musikaliska fullträffarna är i det
formatet. Blonde On Blonde med Bob Dylan, Exile On Main Street med Rolling Stones,
The Wall med Pink Floyd och möjligtvis White Album med The Beatles. Fler klassiker
finns det faktiskt inte i nutida CD-format med en speltid som brukar ligga mellan 50 och
70 minuter.
Pris efter speltid
"Pris efter speltid" blev också mitt debattinlägg i Musikjournalen. Men inte
blev det
någon särskilt livlig debatt inte! De flesta musikköpare i dag struntar faktiskt i vad
journalister skriver. Att CD-skivorna är för dyra har ju gemene man tyckt länge.
Skivbolagsrepresentanterna teg som muren!
Att sänka både pris och speltid på nya album är helt nödvändigt. Annars blir det
tufft
för nya artister framöver. Varför köpa en ny CD när det finns så många bra gamla
att
välja på? Inte minst som många nya album ganska snart går att få tag i till en
betydligt
billigare penning i alla nytillkomna affärer för begagnat.
Det är sunt att framför allt rockpubliken inte fastnat i trenderna. För precis som när
det
gäller jazz och klassisk musik har rocken en historia som gör det hur kul som helst att
vara skivsamlare i dag!
Tonåringarna får ju ändå höra sina favoritlåtar från morgon till kväll i radio. De
har ju
tråkigt nog ändå inte så mycket pengar att röra sig med som vi vuxna. Det är
därför
RockGuiden behövs!
Mediautbudet helt annorlunda
Dessutom finns det ju mycket annat att göra på fritiden numera. Media- utbudet är ju
helt annorlunda nu än när rock'n'roll-en föddes. Inte minst Internet som du som läser
detta säkert ägnar en hel del tid åt i stället för att lyssna på musik.
Den bistra sanningen - jag har ju lovat att komma med sanningen bakom skivkrisen i
rubriken! - är däremot betydligt jobbigare och mer pinsam för alla inblandade.
Som psykolog har jag nämligen läst om ett experiment som gjorts i USA och som är
verkligen omskakande.
När avslappningband på en psykologmottagning byttes ut mot avslappningsmusik på
CD-skivor fick klienterna plötsligt svårt att slappna av!
Vad kan detta bero på? Jo, precis det som många av oss sade när CD-skivan
lanserades. Fy, vilket ljud! Så hårt och kallt! Så stelt!
Den rent tekniska förklaringen är att digitala ljudinspelningar "samplar" (tar
ett
stickprov) på ljudet genom att beskriva dess egenskaper i ettor och nollor. För att
sedan sätta ihop det igen efter denna beskrivning.
Det är därför det går att skicka ljud på Internet t ex. Till CD-kvalitet dessutom.
För
något brus eller annat störande från telefonledningarna kommer ju inte med på detta
sätt.
Allt ljud kommer inte med
Problemet är att en hel del av ljudet inte heller kommer med. Övertoner som knappt
hörs som ger musiken värme och som får hjärnan att bli intresserad på nytt. Att
nyanserna går förlorade är nämligen den troligaste förklaringen till det nedslående
experimentresultatet ovan. Efter ett par lyssningar har hjärnan lärt sig en inspelning
och ingenting finns kvar att upptäcka.
Handen på hjärtat! Hur många gånger brukar du lyssna på dina nyinköpta CD-skivor?
Häromåret svarade ett urval skivköpare 1-2 gånger! Kan det vara så att intresset för
att
köpa skivor i själva verket gått ner därför att man som konsument inte längre blir
lika
tillfredsställd som på vinyltiden? Hemska tanke!
Häromveckan satte jag på en vinylskiva och utan att min trettonårige son visste något
om detta i förväg reagerade han direkt på ljudet. Vad mycket bättre det lät! tyckte
han.
Neil Young har kallat 90-talet för mörkrets tid när det gäller ljudåtergivning. Med
tanke
på att intresset för vinylpressningar inte avtagit bland riktiga hifientusister och
discjockeys är det nog tyvärr den bistra sanningen.
Snyft! För jag tycker CD-skivor är så mysiga och lätta att handskas med. |
Fler betraktelser 