En tolv minuters musikalisk explosion före det rekordstora fyrverkeriet efter 2000-slaget. Hur recenserar man den?
Ett millenieskifte är förstås inte det lämpligaste tillfället för skärpta analyser. Det är ju inte så ofta man byter alla siffrorna i almanackan!
Det allmänna inrycket av Europes framträdande inför hundratusentals nyårsfirande stockholmare - det första på åtta år och det första sedan 1987(!) med John Norum som sologitarrist - var att det här var slutet på 1900-talet men inte slutet på Europe.
Rock The Night och The Final Countdown satt inte bara i ryggmärgen. Denna gång handlade det om en svårt skuldsatt grupp som var sugen på att bevisa något. Och som nu för första gången hade två sologitarrister till sitt förfogande för att göra ett ännu kraftfullare intryck än tidigare..
Pudelfrisyrerna är borta. De tidigare bråken också. Så det vore synd om den TV-sända minikonserten ut i Europa inte följdes upp av mer.
-Det här väcker mersmak, Europe! skriver Måns Ivarsson i Expressens lördagstidning. 
Han var med även på genrepet under eftermiddagen och kunde konstatera att stämsången inte lät riktigt lika bra på natten. Men det var ett mindre skönhetsfel i sammanhanget. Killarna spexade avspänt inför TV-kamerorna och nu äntligen lät solot på The Final Countdown nästan exakt som på skiva (där det är två gitarrstämmor).
Europes sammanbrott - som började redan när John Norum hoppade av - är en av svensk rockmusiks största tragedier.
Ett år före det stora världsgenombrottet var varenda konsert rent magisk. Det handlade om en grupp som var mer än summan av sina delar. En tätt sammansvetsad grupp som aldrig blev sig lik igen trots Kee Marcellos tekniskt skickliga gitarrspel.
80-talets melodiska hårdrock har fortfarande sin publik. 
Varför inte en spelning på Sweden Rock Festival t ex?