Naturligtvis är han bra. Ingen spelar gitarr som Eric Clapton. Snart sjunger ingen lika bra heller. För sången har han verkligen förbättrat ytterligare. Men storheten visar han fortfarande alltför sällan på scen.
Ska jag vara riktigt ärlig var det först på konsertdagen jag bestämde mig för att gå på konserten. Senaste albumet Reptile har blivit bättre och bättre för varje lyssning. Så hoppet om en Armani-fri rock och blues väcktes på nytt.
Visst har han skippat kostymen. Men den stränga uppsynen har han kvar. Tyvärr också kravet på att underhålla med ett tvärsnitt låtar från hela hans långa karriär. För är det 10.600 i Scandinavium i Göteborg så är det!
Början är inte dum. Han gör Key To The Highway helt ensam sittande med en akustisk gitarr. Det instrumentala titelspåret från senaste albumet blir en bra uppvärmning för bandet innan den alltid lika gripande och vackra Tears In Heaven.
Change The World gör sig också unplugged - vilket solo! - innan Eric ställer sig upp, hänger på sig sin Fender och drar i gång "på riktigt" med My Father's Eyes.
River Of Tears innehåller kvällens bästa gitarrsolo. För ett ögonblick är Clapton Gud igen som i fornstora dagar. Men bara för ett ögonblick.
Kanske ska man inte ge honom skulden för att musiken inte tänder parkettpubliken, som med några enstaka undantag sitter på rad som inför en sträng magister. Det här är en medelålders publik kring femtio precis som han själv.
Musikerna i bandet är förstås medskyldiga, vid sidan av låtvalet som kunde varit betydligt bättre. Steve Gadd spelar trummor alldeles för stelt och oengagerat, och var finns senaste skivans höjdpunkt Come Back Baby?!
När "förbandet" Doyle Bramhall II hoppar in på extra sologitarr i tre låtar blir det för mycket gammaldags bluesjam över det hela.
Endera White Room, Badge och I Shot The Sheriff som funnits med tidigare på turnén hoppas helt fräckt över.
Cocaine och Wonderful Tonight låter som de alltid har gjort om man bortser från David Sancious syntsolo i slutet av den sistnämnda när bandet glider över i ett passande reggaegung.
Layla görs i originalarrangemang igen - tack för det! - med det där instrumentala partiet i slutet som min dotter tycker låter som temat ur Beverly Hills.
När Sunshine Of Your Love blir första extranummer är det gubbrock så det förslår. Nästan lite pinsamt faktiskt, eftersom det är flera mil mellan musiker som Ginger Baker och  Jack Bruce jämfört med Erics nuvarande superproffsband.
När Eric sätter sig ner igen och avslutar kvällen med den gamla schlagern Over The Rainbow är det många som visslar och några ropar något ohörbart.
Kanske vill han visa publiken att han minsann kan sjunga en sådan låt också. Kanske vill han säga farväl med något riktigt vackert. Troligtvis vill han visa att han minsann vill känna sig fri att sjunga låtar i vilken musikstil som helst.
Kul med livebilderna på skärmarna vid sidan av scenen. Det var knappt ett enda grepp på gitarrhalsen som fotograferna missade!