Eric Clapton tar det lugnt på scenen numera

ericcl2.jpg (92871 bytes)
Eric Clapton bjöd på en underhållande kväll med många gitarrsolon i ett fullsatt Scandinavium i Göteborg. Foto: Bert Gren

Låtarna i Göteborg:

My Father's Eyes
Pilgrim
One Chance
River Of Tears
Going Down Slow
She's Gone
Driftin'
Tears In Heaven
Layla
Change The World
Wonderful Tonight
Crossroads
Have You Ever Loved A Woman
Cocaine
Before You Accuse Me

ERIC CLAPTON
Scandinavium
Göteborg
30 november 1998 7(5)

"Armani-rock" tänkte jag innan konserten. För efter det katastrofalt tråkiga Pilgrim-albumet var förväntningarna inte särskilt högt ställda. I alla fall inte hos den som gillar Sunshine Of Your Love bättre än My Father's Eyes. Snyggt klädd rock utan något mer än yta.
Så kommer Eric in på scenen nyrakad och kortklippt i blå jeans och t-tröja. Hoppsan!
Men visst blir det My Father's Eyes redan från början. Plus fem(!) till från senaste albumet på raken innan Eric sätter sig ner och drar i gång Driftin' diskret kompad av bara trummor.
Tears In Heaven väcker förstås första stora jublet i det fullsatta Scandinavium. Låten som Eric skrev sedan hans lilla barn ramlat ut och slagit ihjäl sig och som passade så bra som tröstlåt efter brandkatastrofen i Göteborg.
Layla slarvar han bort - unplugged-arret förstör tyvärr låten - men med hjälp att ett supermusikaliskt solo från basisten blir Change The World en ny höjdare.
53-årige Clapton är i dag så långt borta från hårdrocken i Cream man kan komma. Wonderful Tonight blir nästa smörlåt när han ställer sig upp och tar på elgitarren igen. Men visst är den lika vacker som den kvinna texten beskriver. Och när en av körtjejerna använder rösten som ett ordlöst instrument får låten en extra dimension.
Crossroads låter inte som Cream men i alla fall som blues och när Eric sjunger ut i Have You Ever Loved A Woman är det hans insatser i John Mayalls bluesband som väcks till liv.
När han vill är han fortfarande en lysande gitarrist som har den precis rätta kombinationen mellan teknik och känsla. Ibland får han snabbt fram toner i en osannolik ordning. Men det blir aldrig ett självändamål.
Uppvärmaren Jimmie Vaughan - som bjöd på sympatisk soulblues före paus - kommer in för avslutande jammet kring Bo Diddleys Before You Accuse Me.
Alla väntade på att detta första extranummer skulle följas av I Shot The Sheriff. Men så blev det inte. Ljuset tändes och en underhållande kväll var slut.