-Elvis has left the building, lät en röst i högtalarna innan medlemmarna i Elvis kompband från 70-talet gick fram till scenkanten för att skaka hand med de mest entusiastiska i den överraskande stora publiken.
Att en sedan länge död stjärna drar 10.000 till Globen i Stockholm lär bli ett svårslaget rekord. För maken till konsert har naturligtvis aldrig tidigare skådats.
På sätt är utvecklingen logisk. När konserterna blir större och större ser man ju ändå inte artisterna annat än på stora videoskärmar. Därför räcker det långt bara med Elvis röst och filmsnuttar ovanför scenen för att skapa en riktig livekänsla.
Vad som räddar kvällen är det otroligt duktiga bandet. Elvis var ju egentligen redan död som rockartist i början av 70-talet varifrån de flesta av de rensade flerkanalsinspelade livekonserterna kommer.
Men rösten hade han i alla fall i behåll. Så med höjdarmusiker som James Burton på gitarr, Glen D. Hardin piano, Jerry Scheff bas och Ronnie Tutt trummor svänger det verkligen om musiken.
Den sistnämnde gör ett otroligt jobb, eftersom han leder det stora bandet genom inräkningar och annan rytmisk hjälp i sina hörlurar. Det är knappt man förstår hur han bär sig åt speciellt i snabba låtar som See See Rider och A Big Hunk O´Love.
Intrycket av en sjuk exploatering man lätt kan få i förväg infinner sig aldrig. Hela konserten blir i stället lika myckt en hyllning till bandet - man växlar medvetet mellan bilder från scenen med bilder på samma person från filmen med Elvis - som till rockens saknade konung.
Men visst slås man ännu en gång av vilken fantastisk röst han hade. Kul att den Europa-turné det länge ryktades om som aldrig blev av - Elvis manager Colonel Tom Parker vågade inte lämna USA eftersom han var en illegal invandrare - nu genomförs på detta sätt.