Där Magnus Uggla är e det inte roligast
| DÄR VI ÄR E RE ALLTID ROLIGAST Trädgårdsföreningen, Göteborg 5 Juli 2001 Håkan Hellström 8 (2) The Ark 7(5) Magnus Uggla 2 (4) Förutsättningarna kunde knappast bli bättre. Strålande solsken, massor av folk och med en gigantisk picknickkänsla över hela Trädgårdsföreningen i Göteborg. Visserligen är folkölen i de pittoreska petflaskorna ljummen men vad gör det när Göteborgs förlorade son - numera Håkan med hela svenska folket - strålar som han så många gånger gjort under det senaste året. Källor säger att Roskilde-spelningen går till historien som hans bästa vilket säkerligen kan stämma, men i så fall var det en total urladdning för Håkan då det nerbantade setet känns lite väl spjälkat med total saknad av överraskningar. "Ramlar" känns vassare än någonsin tidigare och singelbaksidan "Hundar som oss" som innehåller en kavalkad av utmärkta textrader som "...jag kastar sten på solen för jag hatar den" eller "...jag behöver en smäll på käften för att komma i balans" och har snabbt blivit en ny livefavorit. Sångaren i flerfaldiga grammisvinnarna The Ark, Ola Salo måste vara ett otvivelaktigt svenskt svar på Marilyn Monroe för maken till arsenal av poser har jag sällan skådat. 70-tal och extrem fåfänghet stångas ikapp på scen. Trots att jag tycker att The Ark är tämligen tunna på skiva så har de utvecklats oerhört som liveband sedan jag sist såg dem för två år sedan som förband till Kent i Lisebergshallen. Inledande spåret "Echo Chamber" - som vi även har fått stå ut med som singel - är rasande irriterande men övriga hits som "Joy Surrender", "It takes a fool to remain sane" och strålande "Let your body deicide" neutraliserar totalt det spårets tristess. Propagandan om kommande revolutioner och individens makt känns småcharmig även om jag inte tror att speciellt många i publikhavet snappar upp hans visdomsord. Allsångsförsöken på de avslutande spåren fungerar inte riktigt. Men sett ur ett helhetsperspektiv så gör The Ark en överraskande bra spelning. Bytena mellan banden är täta och tempot högt och snart står han där tristare och uddlösare än någonsin, Magnus Uggla. Märkbart berusade medelålders kvinnor som för en kväll har brutit sig ur sin trista vardag med man, villa, Volvo och hund för att ta sig en svängom med vänninorna, springer fullständigt ner en och sjunger glatt med i Ugglas hitkavalkad. Vem vet, kanske är detta det enda tillfället under året då de kommer att få känna på statusen eufori - om så är fallet är det oerhört tragiskt. En hel del känslor bubblar dock inom mig när jag lyssnar på Magnus Uggla men eufori är definivt ingen emotionell status jag uppnår, snarare irritation. 3-4 låtar, längre stod jag helt enkelt inte ut.... Chefredaktör Gren får ursäkta men denna afton var jag tvungen att sätta hälsan i första hand för Uggla och hans totala saknad av pondus och utstrålning får ebola att framstå som en släng av lätt vårförkylning i jämförelse med att bli drabbad av denna så kallade 80-tals ikon. Där vi är e're alltid roligast står som tur är inte och faller med Uggla och hans egotripp utan kommer givetvis att bli ett enda långt glädjetåg genom Sverige. Vi välkomnar fler sådana här sommarturnéer.
|