24 juni
I Wanna Be With You
The Promised Land
Two Hearts
Darlington County
Trapped
Factory
The River
Youngstown
Murder Incorporated
Badlands
Out in the Street
Tenth Avenue Freeze-out
Loose Ends
Working on the Highway
Downbound Train
The Ghost of Tom Joad
Jungleland
Light of Day

Stand On It
Hungry Heart
Born to Run
Bobby Jean

Thunder Road
If I Should Fall Behind
Land of Hope and Dreams

23 juni
My Love Will Not Let You Down
Prove It All Night
Two Hearts
Darkness On The Edge Of Town
Darlington County
Mansion On The Hill
The River
Youngstown
Murder Incorporated
Badlands
Out in the Street
Tenth Avenue Freeze-out
Where The Bands Are
Working on the Highway
The Ghost of Tom Joad
Born In The U.S.A.
The Promised Land
Backstreets
Light of Day

Stand On It
Hungry Heart
Born to Run
Bobby Jean

Thunder Road
If I Should Fall Behind
Land of Hope and Dreams

BRUCE SPRINGSTEEN
& THE E-STREET BAND
Stockholms Stadion
torsdag 24 juni  8(6)

Det blev ett kärt återseende för både publiken, The Boss och hans E-Street Band.
-Tack för att ni kom! Och för att ni har min musik i era hjärtan, sade Bruce Springsteen på om inte ren så i alla fall svenska.
De bägge Sverige-konserterna i Stockholm var rätt lika. Backstreets blev utbytt mot Jungleland på torsdagen. Downbound Train blev hastigt inslängd i programmet efter ett önskemål från en kille framför scenen. Trapped spelades igen på torsdagen efter att ha spelats för allra första gången under Europa-turnén den 20 juni.
Scenen är befriande ren. Inte ens en rökmaskin finns på plats. Absolut inga bomber och raketer. Nu när Bruce Springsteen och E-Street Band är ute på sin återföreningsturné får musiken tala för sig själv.
Även om Bruce hetsar upp sig i Stand On It så är rock'n'roll-känslan inte längre lika stark som när Ullevi i Göteborg skakade så att arenan måste byggas om.
Ett år kvar till 50 är The Boss en mogen man som visserligen använder sin röst lika mycket som förr. Men speciellt i de äldre låtarna brinner inte musikerna för dem på samma sätt som förr.
En låt som The River har allt att vinna på mognaden. Det blev en av kvällens höjdpunkter med Nils Lofgren på steel-guitar, Danny Federici på dragspel och Bruce själv på munspel.
Under soloturnén hittade Bruce nya själfulla dimensioner i sin röst. En sådan är det klagande högt uppe i registret som får honom att låta som en "gråterska", och som passar bra i låtar som The River och Factory.
Little Steven och Patti Scialfa blir en extra bonus på scen, och de får liksom de andra gott om utrymme även vid sångmikrofonerna.
Det märks att det är ett kärt återseende även för bandmedlemmarna. För det är sällan man ser så många leenden på scen. Bruce själv lockade fram många skratt under torsdagens konsert och verkade rent allmänt på ett mycket gott humör.
-Nostalgi, skrev Expressen provocerande på sin ledar(!)sida på onsdagen, där han beskrevs som en ikon från en svunnen tid med rötterna i 50- och 60-talet.
Rent musikaliskt kan man hålla med till viss del. En del låtar - speciellt den varianten som Ulf Lundell byggt en hel karriär på - känns så här före millenieskiftet rätt så mossiga.
Just det faktum att showen denna gång har tyngdpunkten på den tidiga epoken förstärker den nostalgiska känslan. En Because The Night eller varför inte Cover Me från Born In The USA-albumet hade höjt temperaturen mot slutet. Lite tråkigt också att han inte kan bjuda på The Streets Of Philadelphia, som ju är hans stora hit från senare år.
Bruce Springsteen hör ändå till det fåtal artister vars musik vuxit upp med honom. Han låtsas inte vara yngre än han är och han har hittat ett förnyat socialt engagemang i sina senare låtar.
Det är känslorna som är viktigast. Och även om inte rock'n'roll-känslan är lika stark som förr är det en artist som fortsätter att trollbinda sin publik upp i åren eftersom han vägrar skapa musik på något annat sätt.
Om det finns en framtid för det här glada gänget är dock inte så säkert. Nya låten Land Of Hope And Dreams, som djärvt nog avslutade den drygt två och en halv timme långa konserten, är ingen höjdare precis.