-Let's run naked through these city streets
We're all captives of captivity
Let's wear madness like a crucifix
Let's totoo Bible quotes across both our hips

Mitchell Froom, som nu senast tog hand om Suzanne Vega både i skivstudion och privat, har nu gett sig på Bonnie Raitts ljudbild också.
Ett vågat grepp, för hon har blivit ordentligt omstylad. Den jordnära mustiga rock vi så gärna förknippar med henne är nu utsuddad av Frooms experiment.
Det är inte svårt att förstå vad han är ute efter. Det är inget stilbyte i stil med vad Hanne Boel genomgått. Det handlar snarare om att med hjälp av modern teknik försöka fånga en känsla och ett sound som mer hör gamla bluesskivor till.
Ibland är han nära att lyckas. Men det känns konstigt att Bonnies röst plötsligt för en mer undanskymd plats. För hon brukar ju kunna bära fram låtarna själv.
Första intrycket är faktiskt riktigt positivt. Men efter ett tag saknar man som lyssnare blod, svett och tårar.
Froom har gjort underverk med Crowded House, Richard Thompson och Suzanne Vega.
Men precis som när det gäller Los Lobos för ett antal år sedan har han nu återigen trampat in på ett musikaliskt område hans mycket personliga producentstämpel inte riktigt passar på.