Bob Dylan

Det tände till mot slutet av konserten i Scandinavium i Göteborg när ljuset tändes i lokalen och Bob Dylan drog
i gång Rainy Day Women Nos 12 & 35.

BOB DYLAN
Scandinavium
Göteborg
10 juni 1998 7(6)

Bob Dylan klarade krisen och är nu ute på sin "never ending-tour" igen. Med utmärkta albumet Time Out Of Mind och en bästsäljande hitssamling i bagaget.
Denna gång är det inte bara den medelålders publiken som är intresserad. Bob Dylan har fått en ny skara yngre fans som med rätta tycker att hans Daniel Lanois-producerade album hör till det allra bästa han gjort.
På scen är Bob Dylan förstås en helt annan historia. Han har varit folksångare, rocksångare, försökt göra om sina låtar till oigenkännlighet, slutat spela gitarr och börjat spela gitarr igen. Han har letat och letat i alla år efter sitt rätta musikaliska jag.
Nu har han hittat det. För inom honom har det alltid funnits en sentimental countrysångare. En mycket konservativ musikalisk ådra som med ålderns rätt blivit starkare och starkare.
Den som varit med ett tag minns Self Portrait. En skiva som dåtidens textanalyserande intellektuella aldrig ville ta på allvar. Men som som står sig än i dag som självporträtt. Inte bara för målningen han gjorde av sig själv på omslaget. Utan också för alla country- och schlagerdoftande covers på andras låtar.
På denna turné har han med en kille på steelguitar - som ibland tar fram en dobro och ibland en mandolin - som ger flera av hans låtar den rätta gammaldags gnällande tonen.
Det blir en antidos till all välproducerad och slickad musik. En välbehövlig sådan för den yngre delen av publiken. Men ändå inte tillräckligt fräsch och vital för den som så att säga varit med förr.
Bob Dylan är värd all beundran. Få har som han satt ord på vår tidsanda. Därför är jublet efter Masters Of War berättigat. Speciellt som denna laddade fredssång blev en av kvällens höjdpunkter.
Men alldeles för mycket går på tomgång. Ackordkombinationerna mals varva efter varv. Dylan letar fram passande toner tillsammans med sin sin andregitarrist. Men utan att musiken glöder en enda gång.
Sången är sprucken och orden som vanligt ohörbara. Men när låtarna heter The Times They Are A Changin', It's All Over Now Baby Blue, Tangled Up In Blue, She Belongs To Me, It Ain't Me Babe och Highway 61 Revisited kan det ju aldrig bli riktigt dåligt. Speciellt som man som publik vet att han ständigt väljer nya juveler ur sin stora låtskatt kväll efter kväll.
Tyvärr blir det bara något enstaka nummer från senaste albumet. Men som vanligt är han på väg någon annanstans musikaliskt.
Vad han sade?
-Thank you everybody!Så presenterade han bandmedlemmarna och vandrade faktiskt runt lite på scenen när publiken inte kunde hålla avståndet till legenden längre utan rusade fram till scenkanten.