Berts Betraktelser

Rolling Stones
18 och 20 juni 2003
Stockholms Stadion 8(8) och Globen Stockholm 6(7)

Det är ett välbekant faktum att media alltmer förvandlats till en lydig tjänare till kommersiella krafter än en kritiskt granskande tredje statsmakt. Aldrig har detta varit tydligare än i samband med Bruce Springsteens konserter på Ullevi i Göteborg sommaren 2003.
Fem getingar, fem plus, fem fyrar, fem kokosnötter eller vad tusan som helst. Kung Bruce var grym i alla tidningar. För vem vill köpa en tidning där det står att han för länge sedan tappat sin konstnärliga kraft och glöd i musiken? Så får vi inte skriva om vi vill sälja lösnummer på honom.
Jag vet att det handlar om smak. Sammanlagt nästan 120.000 människor under två dagar kan ju inte ha fel. Även prins Carl Philip diggar ju rock'n'roll nu för tiden - eller?
Jo, han var där. Liksom Robert Wells som också hör till samma popgäng som Medel-Svensson tror spelar rock'n'roll.
Om sanningen ska fram - det är därför RockGuiden behövs och kommer att nylanseras i höst efter vinterns och vårens alla obeskrivbara turer - så var Bruce och hans E-Street Band bra men inte så fantastiskt bra som vi alla blivit intutade kejsarens nya kläder är.
På en skala på tio skulle han få en sexa. Vissa låtar var värda åtta, vissa bara fyra. Ett jämntjockt ljud gjorde de enskilda insatserna svåra att skilja och det blev The Boss själv som fick slita med sin röst.
Rösten är full av kraft och mer varierad än någonsin. Han är en fruktansvärt bra sångare helt enkelt. Däremot börjar ju hans stil bli något sliten minst sagt. Förnyelsen på senaste albumet The Rising är nödvändig och förståelig. Men låtarna är för deppiga för att riktigt fungera som arenarock.
Men ingen bryr sig när det är folkfest. Det är OK. För att vara med på ett jippo av denna storleksordningen är ju en upplevelse i sig.
Det kan vara värt fem ballonger, kondomer eller vad tusan som helst.
Men någon stor rockmusik skapades inte på Ullevi detta år. Trots att marken höll när han öste på i en La Bamba-fierad Twist And Shout som det slutgiltiga provet.
Jo, jag vet att söndagen var mycket bättre. Då tog The Boss med nio (!) säkrare publikfavoriter som t ex Promised Land, Racing In The Street och Hungry Heart.
Men när även dag 2 hyllas för avslutningen med Twist & Shout och tidningarna skriver att det var ännu bättre än fem plus så är det dags att gå vidare.
Bruce Springsteen känns inte lika angelägen längre. Nästa gång lovar jag att han kommer att gästa Bingolotto också.

Senast Rolling Stones var i Sverige blev musiken lidande. Det var för mycket Las Vegas-show över deras framträdande. Inte mycket talade för att legenderna skulle kunna komma tillbaka och vinna ny respekt hos sina fans.
Efter 2 konserter i Stockholm sommaren 2003 vet vi bättre. När detta skrivs blir det en tredje på lilla Cirkus också. Men den har RockGuiden varken tid eller råd att bevaka.
Det roligaste denna gång är att gruppen försöker hålla intresset vid liv genom att ändra friskt i låtlistan i stort sett varje spelkväll. Tio låtar var utbytta i Globen jämfört med Stockholms Stadion t ex. Djärvt nog saknades både Gimme Shelter och Sympathy For The Devil!
Som helhet var konserten på Stockholms Stadion bättre. Keith var nyktrare, ljudet maffigare och låtlistan mer hitorienterad än i Globen då man såsade till det med några halvtrista nummer från Exile From Main Street-albumet.
Vad som däremot fungerade bättre inomhus var de tre låtar som gruppen gör på en liten scen långt ut hos parkettpubliken. When The Whip Comes Down var härligt manisk med den snart 60-årige Mick Jagger i högform. Hur den här mannen lyckats få tiden att stå stilla rent biologiskt är en gåta. Han rör sig fortfarande som en tonåring och hade det inte varit för det något skrynkliga ansiktet hade man trott att hans spinkiga kropp hade tillhört en sådan också. Fast visst är det bristen på droger och alkohol i hans numera supersunda liv som är hemligheten:
Med Keith lär det vara helt tvärtom. Det var stökigt och okoncentrerat i Globen i början och förutom ljudproblem så var det främst Keith som verkade okoncentrerad.
Ronnie Wood fick i stället chansen i en fullständigt lysande Can't You Hear Me Knocking som flöt ut i en härligt spontan psykedelisk jazzrock som efter ett antal solon toppades med Ronnies känsliga gitarrspel. Efter denna samtrimmning på känsloplanet kunde inget gå fel resten av kvällen.
Ändå var det Stockholms Stadion som gav det mest bestående intrycket. Den helt nyskapande användningen av videoskärmar ovanför scen var densamma. Men mer än dubbelt så stor publik och ett maffigare ljud och en mer taggad grupp gjorde skillnaden. För Keith var också mer fokuserad då.
Sammanfattningsvis överraskade alltså Rolling Stones riktigt ordentligt. Förhoppningarna var inte stora på mer än ytlig och spektakulär underhållning.
Men mer rock'n'roll än väntat blev det!

PS Jo, så kom ju då kvällstidningarna med sina "du skulle varit där"-recensioner av spelningen på Cirkus inför 1.800 personer. Med udda spår och en Keith Richards i så god form att han t o m fick en kram av Mick Jagger i slutet.

RockGuiden vill guida dej till rock som spelar en roll. Musik med rock'n'roll-känsla som är ute efter något äkta i stället för att passa in i någon ny trend.
Framför allt en musik som tar de svagas och inte de starkas parti. En musik som bryr sig om det vi har gemensamt. Såväl personligt, socialt som politiskt. Såväl gammal som ny.
U2-konserten i sommar var en underbar påminnelse om hur rätt allting plötsligt kan kännas.
Kravallerna i Göteborg var en påminnelse om hur fel allting kan bli.
Vem i hela världen ska vi nu kunna lita på?
Detta sociala engagemang var en självklarhet i rockens barndom. Svart mötte vit och ljuv musik uppstod.
Underhållning i all ära. Men underhållning som får oss att glömma vardagen är ju bara till för folk som inte vill leva. Vill du?
Det är därför jag som psykolog engagerar mej i frågor som handlar om verklighetsflykt inte bara med hjälp av alkohol och narkotika utan också alla mediciner som ska dölja sociala och politiska problem.
Det är därför RockGuiden nu också erbjuder länkar till de organisationer som skapar nätverk och nyhetsrapportering på nätet vid sidan av de etablerade kanalerna.
Testa gärna Protest.net, ETC eller Indymedia.org.
Tro bara inte att den alternativa nyhetsrapport-
eringen är "rätt" och den etablerade "fel".
Tänk själv! Tyck till!

Bob Dylan är en gammal rockartist som tidigt hade en känsla för tidens strömningar.
Han har en suverän hemsida numera - med de flesta texter till hans låtar - där det strax efter kastreringen av World Trade Center dök upp en kuslig mening:
-If the bible is right, the world will explode.
Låten With God On Our Side skrev han redan i början av 1960-talet. En text som fått en ny aktualitet i dag.
Kan ont med ont fördrivas? Är det OK att slå ihjäl folk bara det sker i den egna gudens namn?
Tyck till!

Oh my name it is nothin'
My age it means less
The country I come from
Is called the Midwest
I's taught and brought up there
The laws to abide
And that land that I live in
Has God on its side.

Oh the history books tell it
They tell it so well
The cavalries charged
The Indians fell
The cavalries charged
The Indians died
Oh the country was young
With God on its side.

Oh the Spanish-American
War had its day
And the Civil War too
Was soon laid away
And the names of the heroes
I's made to memorize
With guns in their hands
And God on their side.

Oh the First World War, boys
It closed out its fate
The reason for fighting
I never got straight
But I learned to accept it
Accept it with pride
For you don't count the dead
When God's on your side.

When the Second World War
Came to an end
We forgave the Germans
And we were friends
Though they murdered six million
In the ovens they fried
The Germans now too
Have God on their side.

I've learned to hate Russians
All through my whole life
If another war starts
It's them we must fight
To hate them and fear them
To run and to hide
And accept it all bravely
With God on my side.

But now we got weapons
Of the chemical dust
If fire them we're forced to
Then fire them we must
One push of the button
And a shot the world wide
And you never ask questions
When God's on your side.

In a many dark hour
I've been thinkin' about this
That Jesus Christ
Was betrayed by a kiss
But I can't think for you
You'll have to decide
Whether Judas Iscariot
Had God on his side.

So now as I'm leavin'
I'm weary as Hell
The confusion I'm feelin'
Ain't no tongue can tell
The words fill my head
And fall to the floor
If God's on our side
He'll stop the next war.

Namn: Bert Gren

Bakgrund: Spelade synt, piano och orgel i Dom smutsiga hundarna på 70-talet, spelar i dag trummor i Bredbandet

Arbete: Journalist, psykolog, musiker (syntar och trummor), kvalitetsutvecklingskonsult inom missbrukarvården

Merit: Tackade nej till att fortsätta som rockkritiker på Göteborgs-Posten (25 år fick räcka!) för att starta RockGuiden

Favoritartister: Doors, Frank Zappa, Pearl Jam, Iron Maiden, Beatles, Rolling Stones, Jimi Hendrix, Elvis Presley, Ace Of Base (hitsen), Aerosmith, Bruce Springsteen, Grateful Dead, Ray Davies (Kinks), Stranglers, Depeche Mode, Ulf Lundell, Brian Wilson (Beach Boys), Oasis, Conway Twitty, Just D, David Bowie, Metallica, Deep Purple, Roxette, Pere Ubu, Jethro Tull, Monty Python, John Lennon, Concrete Blonde, Queen, Genesis, Roger Waters, No Doubt, Radiohead, R.E.M., Marilyn Manson, Ebba Grön, Sahara Hotnights, System Of A Down, Slipknot

Bästa rock'n'roll-historia:
Sonen och dottern kikar in genom nyckelhålet till föräldrarnas sovrum:
Sonen säger:
-Fy, vad orättvist! Vi som inte ens får peta oss i näsan...

När polisen höll sig på behörigt avstånd blev lördagens demonstrationståg en fest utan bråk. Foto: Bert Gren

Det har tagit tid att smälta det som hände i Göteborg samtidigt som större delen av musik-Sverige var på Hultfredsfestivalen. För under dessa dagar tappade jag förtroendet för de styrande i Göteborg.
Eller rättare sagt så har jag gått och grubblat över hur de kunde bete sig så klantigt. Hur kan man vara så dum så att man bjuder in demonstranter med öppna famnen för att sedan spärra in dem bakom containrar och kravallutrustad polis? Hur kan man göra detta efter att i månader arbetat med att skapa en dialog med demonstrantledarna?
Hur man man ge tillstånd till en "mooning" mot Bush samtidigt som poliser ställer sig framför demonstranterna och sedan kör fram tre tomma spårvagnar som blockerar all sikt? Hur kan man vara så korkad att man låter poliserna gå ut på gatorna utan megafoner som kunde göra det möjligt för dem att tala med folk?
Jag hoppas att det beror på att den amerikanska säkerhetstjänsten tog över. Jag vet att det fanns en CIA-man på Sahlgrenska sjukhuset med en telefon framför sig som gick direkt till Vita Huset. Jag vill tro att det var Bush-folket som beordrade belägringen av Hvitfeldtska för att man blev missnöjd med säkerheten för sin president.
Sådana maktdemonstrationer är ju vanliga från amerikanarnas sida. Skjut först och förhandla sedan! Sedan spelar det inte någon roll om oskyldiga kommer i kläm. Skit samma om de flesta är fredliga, skit samma om rektorn och annan personal är kvar på skolan. Så sprider vi sedan ut lite lögner om hur totalförstörd skolan blivit (vilket alltså inte var sant för det var bara klotter på väggarna).
Mest av allt känner jag sorg över de som blev skottskadade och slagna. Då menar jag både demonstranter, poliser och journalister som lät sig dras in i detta spel.
De som kastar sten för att "det kapitalistiska samhället ska visa sitt rätta ansikte" sysslar med något annat än demonstrationer. Så var det på 60-talet också då man sade att man sade "vi valde inte våldet det valde man åt oss".
Är man så dum så man tror att man kan göra revolution med hjälp av några gatstenar?
Varken vänster- eller högerextremisterna eller vi andra EU-kritiska som ville debattera och demonstrera vann något på urspårningen i Göteborg.
-Mer våld! skrek ju allmänheten efteråt. Fast bara om polisen utför våldshandlingarna. T o m den mest allvarligt skjutne killens syster gav den polis som sköt hennes bror en blomma i Göteborgs-Tidningen. Stackars människa!
Innan du som läser detta får ont i ögonen vill jag bara sluta med att dra en jämförelse med rockkonserterna förr i tiden.
Det var nästan alltid bråk så länge polisen höll i ordningen. Jag minns speciellt en dåligt besökt konsert då en kille blev utsläpad ur Scandinavium för att han stod upp och dansade på en sektion där han var helt ensam!
Order är order! Något som gjorde mig så upprörd att jag var tvungen att skriva om det i Göteborgs-Posten.
Numera håller sig polisen - som alla rockkonsertbesökare vet - på avstånd och är inte direkt inblandad när det gäller hur publiken beter sig. Det är vanliga killar med färgglada tröjor som hjälper till och i första hand ingriper om något går snett.
Om inte tjuren Ferdinand dyker upp och vill bråka så blir det inget bråk. Att inte ge sig in i spelet är det enda sättet att vinna det.
Mest av allt vill jag minnas denna omskakande helg i Göteborg för den glädjefyllda demonstrationen på lördagen.
Några hundra maskerade "svartingar" gick mitt i tåget men hade ingen att gå på eftersom polisen höll sig på avstånd.
Sedan gjorde polisen bort sig igen ordentligt på Schillerska då återigen vanliga människor blev utsatta för en mycket brutal behandling.
Rock har för mig alltid varit något mer än bara musik. Nu vaknade mitt samhällskritiska sinne på nytt.
För så här får man bara inte behandla vanliga människor.
Goa' gubbar - pyttsan! Blir man orättvist behandlad blir man arg. Vem man än är.

Bert Gren

01.06.29

För den som bara sett poliser och stenkastare på bilderna från EU-mötet i Göteborg bjuder RockGuiden på en bild från lördagens demonstration som tack vare polisens frånvaro blev en fest. Foto: Bert Gren